Dagens Nyheter – 28 oktober 1868, sida 3

om att han ej skall visa sig oartig mot er eller oädel mot er betjent. Ni bör låta er vrede lägga sig; det är första gången jag ser markisen så förtörnad, och ehuru han har skäl till att vara det, tror jag mig kunna ingifva honom en fredligare stämning. Se så, tag nu ert förnuft till fånga! Ni är ju lika uppretad som han; men ni är yngre, och min frände kan anföra till sitt försvar att han är den förfördelade. Jag bekänner, att om den obetydligaste blessyr blifvit honom tillfogad, skulle jag på stället dödat er betjent, äfven om jag sedan måst inför er stå till ansvar derför. — Men, hvad tusan, herre! utropade VAlvimar, som fortfarande hoppades kunna hindra förklaringen genom en ordvexling eller, i händelse af behof, ett slagsmål. Hvari består min betjents fel, om jag får lof att fråga? Hvem bad markisen rusa fram på sidan om oss, utan att ge sig till känna, och stänga vägen för 035? Han utsatte sig ju då för faran att bli antagen vara en galning. Fattade ni inte sjelf er pistol, när ni varseblef honom? — Jo, visserligen; men jag skulle ej ha skjutit, utan att afvakta svar. Och det skulle icke heller ni ha gjort, föreställer jag mig. Ni kan verkligen icke försvara er betjents om damhet och elakhet vittnaude handlingssätt. Se så, lägg nu band på er vrede. Om ni vill att jag skall kunna uppgöra affären på ett för er hedrando och tillfredsställande sätt, får ni ej geär er häftighet betaga mig möjligheten dertill. Under det VAlvimar fortfor att tala bittra ord och markisen åhörde honom med mycket lugn, hade Adamas, orolig för sakens utgång och besluten att handla efter sitt eget hufvud, talat med Wilhelm3 betjenter. Han hade sagt dem allt hvad han visste, och de hade lofvat honom att, i händelse herr dfArs skulle finna