Ett ögonblick hade han tänkt öfvergifva sin medbrottsling och lemna honom i herr de BoisDors våld; men då han såg denne man, som nu ännu en gång uppoffrat sig för hans skull, så hårdt behandlas, nödgade honom en känsla NN plygsel och högmod att komma honom till elp. — Min herre, sade han, jag förstår att denne gubbes dumma beteende retat er. Han sof på sin häst, och när han så der hastigt väcktes, trodde han sig anfallen af ett tjufband. Nog förtjenar han att bli bestraffad, men icke får han handteras såsom en fånge; ty han tillhör mig, och ingen annan än mig tillkommer det att straffa honom för den oförrätt, han tillfogat er. — Ni kallar detta en oförrätt, herr de Villareal? sade markisen i en ton af förakt. Men ännu är det ej med er jag har att göra, utan med min slägtinge och vän Wilhelm dArs. — Jag kan ej tåla någon förklaring, återtog d Alvimar med en häftighet, som var beräknad, förrän min tjenare blifvit mig återgifven, och om det är en strid ni har i sinnet... — Wilhelm, hör mig, sade Bois-Dor6. — Nej, ingen skall höra er! utropade VAlvimar, i det han sökte frigöra sin häst, som Wilhelm, hvilken stod mellan honom och BoisDor, höll i tygeln, för att hindra en konflikt. Herr dArs, jag är er vän och er gäst, ni har bjudit mig till er och mottagit mig; ni har lofvat mig skydd, och ni skall ej tillåta attjag förolämpas, icke en gång af en person, tillhörande er egen familj. I alla händelser är det er skyldighet att bistå mig, vore det än mot er egen bror. — Jag vet detta, svarade Wilhelm, och jag skall handla i öfverensstämmelse dermed. Men lugna er nu och låt herr de Bois-Dor tala. Jag känner honom tillräckligt för att vara säker