Dagens Nyheter – 27 oktober 1868, sida 3

— Jag reser till Ars, för att afsluta förhöret. Sedan skall jag tala med Wilhelm, så att han lagar att förrädaren ej kan undkomma. Jag återvänder derpå hit, för att vidare öfverlägga med er. Till dess farväl, min store vän. Lucilio suckade, då han såg markisen rida bort. Det föreföll honom, som om den gamle i sitt hufvud hvälfde farligare planer än han öppet tillstod. Medan markisen utan någon brådska beredde sig att lemna Briantes, styrde Wilhelm och dAlvimar, den sednare åtföljd af Sancho, den förre af sina fyra följeslagare, långsamt kosan åt slottet Ars, hvarvid de togo den nedre vägen, det vill säga den som går förbi La Chåtre. Månan hade ännu icke blifvit synlig, och som Wilhelms hästar voro ganska uttröttade, kunde man ej fördas med någon större skyndsamhet. DAlvimar begagnade sig af denna omständighet, för att, likasom af en händelse och mot gin vilja, komma något i förväg med sin betjent. Då så skett, lät han sin gångare sakta farten och sade: — Sancho, ni har väl icke qvarglömt nägot som tillhör mig på Briantes? — Jag glömmer aldrig någonting. — Såå; men när ni mördar personer, glömmer pi likväl era dolkar qvar i liken. — Ännu en gång denna förebråelse? — Jag har mina skäl att framställa den just nu. Min häst haltar visserligen icke mera, men säg mig: tror ni honom vara i stånd att tillryggalägga en lång väg i natt? — Ja. Hvad har då händt? — Hör väl på och sök att fort fatta hvad jag säger. Den kringresande handelsmannen, ni mins, var en ädling och bror till markisen de Bois-Dordö. Den knif, ni begagnade, har gubben i sin ego; han har svorit bämnd öch, g Ån