Dagens Nyheter – 26 oktober 1868, sida 2

land, der ingen hade minsta kännedom om er systers namn och er familjs vanheder? Träffad af dessa förklaringars sannolikhet, iakttog markisen tystnad. Han var så djupt försjunken i sina tankar, att han knappt hörde att ett besök anmäldes. Wilbelm dArs hade just nyss blifvit införd i den bredvid budoaren liggande salongen. Lucilio såg en glädjeblixt i dAlvimars öga. Orsaken härtill var antingen att han gladde sig öfver att få återse en vän, eller också att han hoppades komma ur en farlig belägenhet. DAlvimar störtade ut ur budoaren, och dörren slogs igen efter honom. Då Lucilio såg markisen fortfarande försänkt i sina drömmar, rörde han med fingret vid hans axel, likasom hade han velat fråga honom om någonting. — Ah, min vän! utropade Bois-Dorå, jag har bestämdt gått till väga utan nödig beslutsamhet — kanhända jag blifvit förd bakom ljuser af en bedragare, oöfverträfflig i slughet och ondska!... Jag har behandlat saken oriktigt. Jag har blottställt den goda mohrinnan och måhända äfven mitt barn för en i hög:ta grad farlig fiendes hämd och försåt; jag har burit mig dumt åt. Jag har genom min bekännelse, att jag ej visste damens namn gifvit honom ett vapen i hand, hvarmed han kan försvara sig; Och vare sig nu mördarens ursäkter äro sanna eller påhittade, eger jag ej mera rättighet att beröfva honom lifvet. Gud i himmelen! kan det väl vara möjligt att rättsinniga menniskor äro dömda att besegras af brottslingar, och att dessa i alla slags tvister skola vara de rådigaste och uppfinningsrikaste samt, när det gäller, de starkaste? (Forts.)