Dagens Nyheter – 24 oktober 1868, sida 3

tade, icke af samvetsagg eller blygsel — menskliga känslor, hvaraf de ej voro mäktiga — utan af fruktan för spöslitning och stegel, som för dylika missfoster äro en välförtjent belöning och ett värdigt slut. — I hvad ni sagt. min herre, ligger ej minsta sanning! utropade dAlvimar, i det han reste sig upp, blek och skummande af raseri. Spöslitning och stegel... Ni ljuger!...Ni måste gifva mig upprättelse!... Han sjönk tillbaka i stolen, qväfd och nästan tillintetgjord i följd af den bekännelse, som vreden aflockat honom. (Forts.) —— Huru, växterma andas. Vid franska vetenskapsakademiens sammankomst den 7 sept. föredrog hr Barthelemy sin teori om växternas respiration, grundad på den rol, som bladets öfverhud spelar. Öfverhuden är försedd med porer och insläpper mekaniskt gaser genom dessa; de fina ådror, som dela bladets öfre yta i en mängd små fält, bilda af bladet en lika stor mängd verkliga diffusionsapparater. Kolsyran, i följd af dess stora diffusionskraft, passerar igenom bladets öfverhud i betydliga qvantiteter. Under inflytande af solstrålarna sönderdelas denna kolsyra; syret, utveckladt i bladets inre väfnad (parenchym), erhåller snart starkare tension, än det eger i atmosferiska luften, och utpressas således genom bhladets öfverhud, under det att en ny qvantitet kolsyra genomtränger och kommer till bladets inre. Under natten förändras den kemiska processen; växten uppträder då som en förbränningsmaskin ; i cellerna frambringas då kolsyra, hvars tension småningom blir starkare iän den öfre luften, och följaktligen uppkommer en utströmning af kolsyra. Undre sidan af bladet eger äfven öppna porer, hvilka sätta de inre kanalerna i förbindelse med den yttre luften och detta så mycket lättare, som bladets undre sida saknar öfverhud.