Dagens Nyheter – 24 oktober 1868, sida 2

bar, syntes vara ganska dyrbar. Men deremot hade han nästan inga andra kläder till ombyte; detta kunde man egluta deraf att hans kappsäck ingenting vägde. Han red en ståtlig andalusisk häst och hade i bältet denna dolk, hvaraf han begagnade sig såväl då han åt som då han dödade. Den andre... j — Huru han gåg nt, kar göra detsamma. Fortsätt, min herre. Er bror... — Jag bör också omtala för er, huru man beskrifvit den andre stråtrö!varen. Han var en till åren kommen man, hvilkens utseende var af en sådan beskaffenhet, att man stannade i ovisshet, huravida man skulle anse honom för en munk eller en slagskärape. Han hade en lång, krokig näsa, som hävgde öfver ett par gråa mustascher; hans ögon hade en obestämd färg och ett sväfvande uttryck, och håns händer voro grofva och valkiga. För öfrigt var han tystlåten och butter, en verklig spansk björn... — Hvad menar ni, min herre? — Jag menar en sådan der rå menniska, som man finner i alla länder, en af dessa galningar, som tror sig kunna undkomma helvetet genom ätt flitigt läsa sitt Pater poster. Dessa banditer följde min stackars bror, såsom tvänne hoogriga och fega vargar följa efter ett offer, som de utsett åt sig, men icko våga direkte anfalla. Och de hunno upp honom... Hur är det med er, min kerre? Tycker ni att det är för varmt bär i rummet? — Kanske, min herre, svarade VAlvimar i orolig ton. Luften förefaller mig verkligen tung och tryckande i ett hns, der män tyckes hysa ett djopt förakt för den nation jag tillhör, för epitetet spanjor. — Ni misstager er helt och hållet, min herre Jag försäkrar er, att jag ingalunda är no orättvis att vilja göra hela er nation ansvarig för brott, begångna af enskilda. Hvarthelst ma t