Dagens Nyheter – 24 oktober 1868, sida 2

deras otålighet syntes dem gå blott alltför långsamt. Emellertid lyckades de utan hinder eller äfveatyr komma fram till sista spanska köping, hvarest min bror, sedan de tillbragt natten i ett dåligt värdsbus, hade den oförsigheten att söka få vexla till sig sig fravska penningar. Han vände sig till en man, hvilken såg ut för att vara en ädling, och som befann sig på värdshuset jemte en gammal betjent, och frågade honom huruvida han kundo tillhandahålla honom tusen pistoler. Denne herre hade emellertid endast en högst obetydlig summa att ställa till hans förfogande; och då min bror uppsteg i det oansenliga åkdonet med sin följeslagarinna, hvilken var insvept i en vid kappa samt beslöjad, märkte man på värdshuset att de båda okända visade honom den största artighet, hvarvid -de likväl hade ögonen fästade på tvänne skrin, som han sjelf bar, och af hvilka det ena innehöll hans penningar och det andra hans makas juveler och nipper. Knappt hade vagnen rullat bort, förrän de okända äfven foro sin väg åt samma håll, ehuru de förut sagt sin afsigt vara att resa en helt annan väg. Dessa skälmar ha blifvit noga beskrifoa, likasom min brodera mördare; och de båda beskrifningarne öfverensstämma till alla delar så fullkomligt, att jag ej kan hysa det ringaste tvifvel om att do och inga andra tagit honom afdaga. — Ah! inföll fAlvimar, bar man beskrifvit dem för er, min herre? — Ja, det har man. Den ene hade ett vackert ansigte och var så ung, att man kunde anse honom ryss ha blifvit fullvuxen. Han var icko låvg, men väl växt. Han hade små hvita händer, som väl skulle ha anstått en qvinna, hacs skägg var svart, och hans hår silkeslent, Han hade en föraäm min, och den resdrägt han