Dagens Nyheter – 23 oktober 1868, sida 3

så lätt. Någonting generar er, är det så? Kanske vi skola flytta oss ett stycke från den der hyllan? — Nej, svarade dAlvimar, det behöfs visst inte; men jag bekänner att det ligger en sak derpå, som är föremål för min undran. Behagar pi svara mig på en fråga, ifall ni icke finner den ogrannlaga? — Ni får gerna fråga mig om hvad som helst, min herre. Var så god och tala. — Nåväl, jag skulle önska veta, min bäste markis, hvaraf det kommer sig att ni der, under en glaskupa och på en sammetskudde, placerat er ödmjuke tjenares resvapen. — Åh! ri misstager er, min gäst. Denna dolk har icke tillhört er! — Jag vet att jag ej gifvit er den; men jag vet också att den blifvit er förärad af en person, som fått den af mig; och om detta förhållande är ni måhända sjelf icke okunnig. Jag förstår nog att hvarje gåfva af en vacker hand är er dyrbar; men jag finner det väl grymt af er att så exponera denna trof midt för er besegrade rivals ögon. — Allt hvad ni säger är för mig en gåta. — Åh! det måste vara som jag sagt; jag brukar ej se i syne. Tillåter ni att jag lyftar Hä slnaet och betraktar vapnet på närmare — Var så god, min herre. Emellertid skall jag, om ni önskar det, tala om för er, hvarför jag bland så många andra minnen från flydda tider bevarar denna relik, DAlvimar tog dolken, betraktade den uppmärksamt och lade den derefter helt hastigt tillbaka på dess plats. — Jag har misstagit mig, sade han, och jag ber er derför om ursäkt. Det är icke mitt vapen. : Lucilio, som noga gaf akt på honom, hade