Dagens Nyheter – 23 oktober 1868, sida 3

trott sig se hans rörliga och fint bildade näsborrar plötsligen vidga sig och skälfva, hvilket i allmänhet är att anse för ett tecken till förskräckelse eller öfverraskning. Men hvad VAlvimar beträffar, bevisade detta egentligen ingenting; ty hans ansigte brukade ofta: utan orsak till en viss grad förvridas. Han begynte åter spela. Men Bois-Dor6 var böjd för att fortsätta samtalet. Han sade: — Förlåt mig; men ri har tyckts känna igen denna dolk, och det är en pligt för mig att fråga er; möjligen kan pi sprida något ljus öfver en mysteriös händelse, som timade för längesedan och hvaröfver jag sörjt och undrat mycket. Var god och upplys mig, herr de Villareal, om ni känner den devis och de initialbokstäfver, som äro graverade på denna klinga? Kanske ni behagar se derpå ännu en gång? — Det tjenar ingenting till, herr markis; detta vapen har aldrig tillhört mig, och jag vet intet derom. — Skulle ni händelsevis. erfara en visa motvilja för att betrakta dolken ytterligare? — Motvilja? Hvarför denna fråga, min herre? — Jag skall förklara mig närmare. Kanske ni har känt igen vapnet och dervid erinrat er dess egare, hvilken måste våra en person, som ni blyges öfver att räkna blånd era landsmän, men hvilkens namn ni säkerligen skulle säga mig, om jag vädjade till er rättsoch hederskänsla. — Om ni fäster vigt vid en sådan upplysning, svarade WAlvimar, skall jag för andra gången grauska dolken. 5 ter tog han denna, och med det största lugn i verlden undersökte han den noga. — Den här är tillverkad i Spanien, sade han. Vapen af detta slag begagnas mycket hos 033.