omkring likgiltiga ämnen oeh derför börjat synas honom långtrådig. Dessa toner, som återgåfvo honom det lugn, hvaraf han var i behof, gjorde åter på VAlvimar en alldeles motsatt verkan; han råkade genom dem i en feberaktig spänning. Han hatade Lucilio. Han kände hang förnamn, som markisen en gång oförsigtigt uttalat i hans närvaro, och herr Poulain, åt hvilken han meddelat denna upptäckt, och som hade noga reda på sin tids mera framstående kättare, hade genast anat och snart kommit till öfvertygelse om att Jovelin blott var ett slags fri öfversättning af Giovellino. Mannens stumhet bekräftade denna misstanke, och redan var kyrkoherden sysselsatt med att tänka på medel att framkalla en ny förföljelse mot den olycklige. DAlvimar skulle gerna ha hjelpt sin själafrände, om han icke måst lofva att någon tid förblifva overksam; och den stackars filosofen var honom så mycket mera motbjudande, som han ej kunde tillfoga honom något ondt, förrän han erhållit nya instruktioner af herr Poulain. Hans vackra musik, som första dagen förtjusat honom, syntes honom nu odräglig; och just derför att han sålunda retades, blef han mindre disponerad för att tåligt underkasta sig det förhör, som man hade i sinnet att anställa med honom. Efter måltiden föreslog honom markisen ett parti schack i budoaren innanför salongen. — Det vill jag gerna, svarade WAlvimar, med vilkor att vi der icke blifva trakterade med musik. Jag skulle derigenom distraheras och ej kunna spela med eftertanke. — Inte jag heller, sade markisen. Inneglut ert instrument i fodralet, min käre mäster Jovelin, och kom och bevittna den fredliga batalj,