för öfrigt hade ju abbå Anjorrant ingifvit ho. nom afsky för våldsamhet och grymhet. Emellertid aftorkade han sina tårar, för att ej tillskynda sin farbror, som han redan höll af, någon smärta. DAlvimar lemnade slutligen sitt rum. Den hvila han njutit, anblicken af den nedgående solen och ett gladt qvitter af trastar, förJagade de dystra aningar, af hvilka ban under några dagar varit hemsökt. Klädd och parfymerad, begaf han sig till markisen, hvilken han tackade för det deltagande, han visat honom, och de omsorger han låtit komma honom till del. Bois-Dor6 hade svårt för att tro, att denne ännu unge man med ett så utmärkt fint sätt och en fysiognomi, hvars vanligen melankoliska uttryck syntes honom verkligt intressant, var hvad man beskyllde honom för att vara. Men när de satt sig till bords för att äta qvällsvard och Lucilio, såsom alltid, infann sig med sitt instrument, erinrade sig markisen den öfverenskommelse, som blifvit träffad mellan honom och hans rådgifvare och tillgrep åter hvad han kallade sitt vindspel, för att börja en fruktansvärd belägring af sin gästs samvete. Han hade varit alltför mycket med i kriget och haft för många farliga äfventyr, för att ej kunna antaga en obesvärad hållning och min, utan att behöfva, såsom Adamas, på förhand studera sin yttre menniska framför en s egel. Ehuru han sedan lång tid tillbaka lefvat i ostördt lugn, hvarunder all förställning varit mer eller mindre obehöflig, förstod han ännu — emedan han var en man af sin tid — att låta sin blick afspegla andra tankar och önskningar än han inom sig hyste. Säckpipans toner befriade honom från att längre underhålla en konversation, som rört sig