bli afbruten. Men som han icke yttrat något i detta afseende till Mario, trodde sig denna ej göra honom emot genom att springa ut i trädgården och der vid en liten glugg i muren afvakta sin f. d. kamrats bortgång. — Hvem ropar mig? frågade Pilen, i det han såg sig omkring åt alla håll. — Det är jag, svarade Mario. Jag vill att du skall ge mig några underrättelser om Pilar. — Hvad får jag då af dig? — Jag kan inte gifva dig något... Jag har ingenting. — Stackare! Stjäl en sak af värde! — Nej, det skulle aldrig kunna falla mig in. Vill du svara mig? — Sedan. Först skall du upplysa mig om, hvad du gör i slottet. — Jag sysselsätter mig med musik. — Ån vidare?.. Ah! ah! du vill ingenting säga. Godt!... Adjö med dig. — Och du vill ej tala om för mig, hvar Pilar är? — Hon är död, genmälde landstrykaren helt tvärt, hvarefter han hvisslande gick sin väg. Förgäfves ropade Mario efter honom. När han icke längre hörde hans hvissling, begynte han leka i trädgården och sökte öfvertyga sig sjelf om att Pilen drifvit gäck med honom; Dock förföljdes han envist af den förskräckliga tanken, att måhända hans lilla kamrat och följeslagarinna var död. o— Hon sade att Pilen brukade slå henne, tänkte han; men derpå ville jag aldrig tro. tminstone behandlade han henne väl i vår närvaro... Men kanske hon talade sanning, kanske han slagit och... dödat henne! Härvid fällde Mario bittra tårar. Pilar var visserligen ingen älskvärd varelse; men det fanns redan mycket af gubben Bois-Dor6 hos Mario; han hade ett medlidsamt hjerta, och