följer den så ofta förbannade landtmätarekedjan i spåren — likväl ännu ej blifvit fullkomligt utplånadt och icke eller skall blifva det, så länge det finnes egennytta till, som finner sig lidande vid en verkställd delning. — Landtmäterikårens tjenstgöringsskyldighet har alltid stått i strid med den allmänna opinionen hos massan. Det är ej en half mansålder sedan den tiden, då det tillfölje af denna opinion var förenadt med verklig lifsfara att verkställa ett skifte: — då det hände att landtmätaren på förrättningsstället helsades med stenkastning eller skott, och ins. känner särskildt ett fall, då en skiftessökande af sina grannar blef utjagad i en förbiflytande å och dränkt. Kommer så dertill: att landtmätarens alla arbeten, tillfölje af deras natur, äro ytterst svåra att af jordegare eller domaremakt kontrollera; att han eger det förhatliga åliggandet att sjelf — naturligtvis, efter menighetens tanke, godtyckligt — bestämma sitt arfrode och detsamma af jordegarne direkte uppbära; — så sillar sig naturligen till ofvannämnda hat en djup misstro mot landtmätarens alla åtgärder, och hvarje olägenhet vid ett skifte — och när kunna de helt och hållet undvikas? — hvarje förment orättvisa tillskrifves alltid landtmätaren, som dertill, enligt jordegarnes mening, tager alltförmycket för sig för sitt besvär. — Jordegarne se nemligen ej mer af landtmätarens arbete, än det som ute på marken verkstiälles: — om uträkningen, delningsarbetet, liqviderna, renovationerna och de årliga redogörelserna, som uti arfrodet är inbegripet, ha de föga eller intet begrepp. Om ifven alla dessa förhållanden på sednare tider undergått en betydlig förändring till det bättre, qvarstår likväl ännu mycken afvoghet mot landtmätaren och misstro mot hans åtgärder, och det iär sålunda lätt förklarligt, hvarföre folkets ombud ogerna bevilja honom lön. — Med tacksamhet måste medgifvas att regeringen genom 1857 års landtmiäteritaxa visat sig je sänna, att en kår, som uppbär så föga tack för sitt arbete, åtminstone bör ha en någorlunda rättvis betalning derför; men 6 år derefter klagade Rikets Ständer öfver samma taxas bestämmelser, såsom alltför högt tilltagna — och taxan vardt nedsatt. Och de voro höga, dessa bestimmelser — mycket höga för dem, som skulle betala; men ingalunda så för dem, som deraf skulle hemta hela sitt behof af medel för ett nödtorftigt uppehälle — och ännu mindre, om något skulle blifva öfver till ålderdomen, då krafterna blifvit utslitna. Och orsaken till detta missförhållande? Ingen annan in den, att man i fråga om landtmätaren synes alldeles vilja glömma, att han är en verklig statens tjenare, som dertill har att bevaka ett af dess aldra vigtigaste intressen: rättstillståndet i fråga om jordområde och såsom sådan ovilkorligen har rättmätiga anspråk på att af staten få uppbära åtminstone någun lön. — Det dyrbaraste arkiv staten eger för bevarande af detta rättstillstånd, på samma gång det utgör en den rikaste källa för landets geografi, finnes samladt i General-LandtmäteriKontoret genom årligen från landtmiätarne inkomne renovationer af kartor och handlingar, som af dem blifvit upprättade. — Dessa renovationer kunna för en landtmätare årligen uppgå till flera hundra riksdalers värde. Skall landt mätaren nu anses hafva verkställt detta arbete utan ersättning, så utgör detsamma en den oerhördaste skatt på en lönlös tjensteman. Skall nämnda ersättning åter anses vara i landtmäteriarvodet inbegripen, så innebär sådant en orättvisa mot jordegaren, som ej skäligen lär kunna åläggas lösa mer än ett exemplar af skiftesakten, helst som han ingalunda för intet får något nytt sådant från kontoret, derest hans eget förkommit. I hvilketdera fallet som heldst synes staten hafva undandragit sig en klar betalningsskyldighet. Slutsatsen är tydligen den, att om man, med behörigt afseende vid dessa förhållanden, beqvämade sig till att bevilja de ordinarie landtmätarne, i likhet med andra tjenstemiän, lön på stat — må vara äfven i förhållande till det af hvar och en verkställda arbetet — så behöfde ej taxan utgöra ett plågoris för den enskilde jordegaren, som i någon rättsangelägenhet behöfde anlita landtmätarens biträde. Om dessa reflexioner äro tillämpliga under landtmäteriets nuvarande organisation, så blifva de det i ännu högre grad, om kårens verksamhets-sfer blir utvidgad enligt de af Sveriges landtmäteriförening uttalade önskningarne, d. v. s. om kåren, jemte sin hittillsvarande juridiska befattning med jordegendom, äfven kommer att förena en statistisk — och hvarför icke äfven, om också först i framtiden, en ekonumisk (agronomi och skogsvård). — Genom ett ändamålsenligt ordnande af examensväsendet samt ekonomiska karteverkets återförening med general-landtmäterikontoret och ställande under sin naturlige chef: öfver-ingeniören!) samt skogsstyrelsens framtida sammanslående med landtmäteristyrelsen, skola de särskilda, men likartade, kårerna lätt sammansmältas. — För ett fattigt land, såsom Sverige, innefattar ett dylikt sammanslående af flera likartade tjenstebefattningar en besparing i kostnader af största vigt, och för lan dtmäterikåren, som snart står arbetslös, är det en nödvändighet. Det är ett egendomligt förbållande, att en hel tjenstemannakår skall sakna arbete, då så mycket sådant finnes, som står: kåren nära, men nu dels är fördeladt på andra (och derför dyrlegdare) händer, dels eftersättes, af brist på anslag. — Det skulle i sanning vara en skam för det land, som yfves öfver sitt blåa band och den riddarekedja af jern, 1) Detta innebär under nuvarande förhållanden, att till den nu lediga öfver-ingeniörsbefattaningen ingen annan utnämnes än den, som är skicklig att vara styresman för det ekonomiska karteverkot. dö ss GA KK KG GR ES TP,