Dagens Nyheter – 23 oktober 1868, sida 1

indsorten tillkommer postförvaltarerfvode (3 rår fi e raden; annonser från utlandet 122 öre raden. Pre tan, och i cigarrboden uti operahuset, ingång från Ar eras å alla postkontor; annonser derifrån insändas mec sholm, tryckt hos Rudolf Wall RER rer KLandtmäteriets ifrågasatta ombildning. (Forts. fr. föreg. nummer och slut.) Vigtigare är det inkast, A. B. ur financiel syn. unkt framställt, och hvarje, förslag, som åsyfta andtmäteridistrikter och fasta löner, har att emot. se de egentliga svårigheterna från detta håll. — Enligt ifrågavarande förslag skulle en landtmätare tillsättas för hvarje härad, eller för hvarje sådan del af länet, för hvilken särskild karta blifvit upprättad, och A. B., som beräknade den för dessa tjenstemilns aflöning nödiga nya statsutgiften till 750,000 rdr årligen, ansåg att denna summas storlek skulle lägga ett oöfverstigligt hinder i vigen för förslagets genomförande, då regeringen ännu för få år sedan icke ens tilltrodde sig att till ständerna framföra ett förslag. om allenast 300 rdr:s lön för 48 kommissionslandtmitare. — Möjligen kan en framtida erfarenhet finna, att distriktlandtmätarnes antal, på nyssnimnda sitt bestämdt, kan och bör nedsättas, och det ligger ingalunda i kårens intresse att detta antal blir större än nödvändigt är; — men vi vilja ändock, med A. B., antaga 750,000 rdr såsom det belopp, den närmaste framtiden af staten tager i anspråk — dock icke till aflöning åt distriktlandtmätare, utan för den nuvarande, för laga skiftesarbetet öfverflödiga, landtmäteripersonalens sysselsättning med de arbeten, hvilka enligt förslaget skulle föregå distriktindelningen, nemligen fullbordandet af landets trigonometriska och geometriska affattning. — Är nu denna summa så ofantlig? — Den är visserligen stor ; men först och främst måste dervid anmärkas, att till kårens aflöning redan nu utgår ett liknande — kanske större — belopp, ehuru till hufvudsaklig del under annan form, nemligen såsom arfvode af enskilda, hvars delvisa förvandlande till aflöning af staten blefve en följd af landtmätarnes förändrade tjenstgöring; — och denna utgift blefve således icko mer betungande för landet än förut — den blefve blott jemnare fördelad. — Vidare torde denna summa, för såvidt den skall beteckna statsutgifton, efter distriktindelningens införande få vidkännas en ansenlig nedprutning — kanske ända till en tredjedel — 1 den mon arfvode efter taxa för privata göromål derefter fortfarande kan anses komma att utgöra en större eller mindre del af kårens aflöning, och beloppet af den nya statsutgiften äfvensom distrikternas antal blifver alltid i sista hand beroende af den mer eller mindre vidsträckta verksamhet för statens räkning, kåren då kommer att utöfva — om . ex. äfven skogsvården, som föreslaget är, kommer att åt densamma uppdragas, eller icke, hvarvid likväl icke bör förbises den besparing på annat håll, som genom ett dylikt sammanslående af tjenster kommer att uppstå. Blifve dermed huru som heldst: — om det i alla fall icke låter sig vederliggas, att en landtmäterikårs tillvaro, äfven efter skiftesverkets fullbordan, redan blott i juridiskt afseende är nödvändig; att denna tillvaro för framtiden, utan kårens förseende med fast lön, är omöjlig; avt flera likartade befattningars förenande på en hand innebär en ren besparing af kostnader; att slutligen det ekonomiska karteverket med dertill hörande statistiska arbeten står närmare landtmäterikåren, än hvarje annan redan befintlig kår: — så se visan-k nerligen icke, huru man kan komma Pi konseI Puenserna, eller landtmäterikårens, af dessa förållanden påkallade, återbringande till sin ursprungliga ekonomiskt statistiska bestämmelse och förse ende med fast lön, äfven om kostnaden för denna förändring skulle representeras af en hög siffra. Det är för öfrigt ofta blott den första anblicken af en dylik siffra, som verkar afskräckande ; — men att man snart vänjer sig vid siffran, om hon betingas af en nödvändighet, eller en nytta, deraf hafva vi i den allmänna såväl som den enskilda ekonomien en daglig erfarenhet. — Hvem tänker på de k ofantliga medel — i kontanter, i naturapersedlar, i boställen — som staten eller landet använder till underbållande af prestembetet, af rättsväsendet, af krigsmakten till lands och vatten, af alla de tjenstemän, som handhafva ordningens upprätthållande f och skattemedlens behöriga indrifvande! Samma för4 hållande med den enskilde individen : — hvad kostar k det icke blott att lefva, hvilka summor åtgå ej blott till föda, kläder oeh tak öfver hufvudet och hvem har beräknat hvad hans uppfostran, hans vetande kostar i penningar! — Det är icke blott fråga om hvad en sak kostar utan äfven huru nödvändig eller nyttig den är oss. — Vill man ändamålet, så måste man vilja medlet; — vill man hafva ett ar8 bete gjordt, så måste man ock betala det. — Det 8 är nu icke sagdt, att allt hvad, som påkostas för individens eller samhällets nödtorft och nytta, skall afkasta vissa pund smör eller kött för att vara värdt den eller den summan; — ty det gifves nödvänvändigheter, som icke låta pruta med sig och nyttor, som ej låta väga sig med viktualievigt. — Sålunda lär väl ingen af nyssnämnda samhillsinrättningar tillskynda land och folk någon direkt materiel fördel: — icke blifver man fet af andlig spis B och icke eller rik af processer; landtstaten fyller 8 icke folkets åckor med penningar, och krigsmakten 4 har, åtminstone på sednare tider, rätt icke inbrinQ gat någonting. — Icke förthy måste vi emellertid anse dessa inrättningar nyttiga — eller åtminstone tillsvidare nödvändiga. 5 Vända vi nu tanken åter till landtmäteristaten ; så torde denna, jemförd med ofvannämnda inrittningar, vara den, som bibringat landet den direktaste och största materiela nytta. — Få torde bhbetinka att det är landtmäterikåren, som genom skifF tesverket satt svenska jordbruket i det skick, att ö landet nu kan bära den skuld af millioner, hvilka slukats af våra jernvägsbyggnader. Och det ir? för denna kår, hvars tjenstgöring medför vedermöB dor och umbäranden, om hvilka måhända ingen 8 annan tjensteman och få andra menniskor kunna gg öra sig en riktig föreställning — det är för denna får regeringen ännu för få år sedan icke tilltredde 4 sig att till ständerna framföra ett förslag om 300 F rdr:s lön för 48 af dess medlemmar! — Hvad är 8 emellertid egentliga orsaken till denna njugghet mot en kår, som, materielt taget, otvifvelaktigt är ; den nyttigaste kår landet eger? — Icke är det den visserligen välgrundade betinklighet, man kunnat ; hysa vid att meddela bestämd lön åt tjenstemän i