sant uttrycken er, — framåttskridandet. Vi undra ej på att I frukten att qvinnan skulle påskynda farten. I klandren våra nuvarande moder såsom fula, osmakliga och görende oss otjenliga att deltaga i statens värf. I : förstån således icke klädedrägtens symbolik?!? Krinolinen med tira fina, spånstiga fjedrar är en symbol af qvinnans förmåga att, då hon så vill, intaga ett stort rum — nu i salongen, franideles i verlåshistorien. Den är vidare en symbol af qvinnans förmåga att med milda medel hålla dumdrygheten och näsvisheten på afstånd. I torden tillåta mig att anse denna lilla artikel som en litterär krinolin, skapad för att afhålla alltför närgånget klander af vårt görande och låtande, våra moder och vår förmåga. Chignongen är likades en symbol, nemligen af qvinnans öfverlägsna förstånd. Huivudet med chignongen i nacken visar bilden af tvenne hopflätade hufvuden. Två hufvuden på en kropp ha alltid varit maktens symbol, hvilket bevisas af de 3. k. fläckta örnarne, som pryda Rysslands, Österrikes och Preussens vapensköldar. I män måsten oupphörligt erkänna denna makt hos qvinnan, som med sitt chignonprydda hufvud Hyger fram på bildningens bana, som ett lokomotiv med sin tender i nacken, dragande med sig Edra passagerareoch bagagevagnar. I klandren våra små hattar. I övsken att vi skulle dölja våra aileten i någon sorts karpuser, under det att ni ofvanpå Edra enkla tanrkeapparater bära Ericszonska monitor-torn, dock orörliga, emedan det vridna af maskineriet befinnes i tornets bottenvåning. Dylika torn bären I i hvardagslag. Men rikets högsta embetsmän uppträda vid bögtidliga tillfällen bärande på hufvudet en båt med kölen i vädret, hvilket naturligtvis är en symbol af någon redan skedd eller väntad omhvälfving i opinionen, i åsigter eller lycka. tEr vårt handslag, Myriades! Låtom oss förstå hvarandra. Det lönar ej längre mödan för er, I ekapelsens herrar, att dölja: ert beroende af oss. Vi hafva haft och ega ännu makten i allt — och det är blott de imposanta maktens emblemer, 20m I icko viljen dela med eder åt de som maktan hafva. Verlden har, liksom Japan, tvenne makter — en helig och undangömd: qvinnan, och en synlig, Herrskands: mannen, scm böjer koä inför den förra, under det att ban regerar i dennas namn; Men den hittills undanskymda legitime herrskaren vill en gåvg sjelf regera. Sådan är den allvarliga ställningen; det är icke makt vi begära, utan rent spel. I Kamrarne märker man. ofta mer och mindre bortskämda tankar, hemtade fråo sängkammaren. Vi anse onödigt att längre uppträda genom ombud, som mera än en gång suddat bort våra bästa idter. Vildarnes Squaws äro slafvar; men hela den civiliserade verlden beror egentligen af en sängkammarstyrelse, så förargligt det än låter; ty knappt var mannen skapad förr än han befanns behöfva hjelp. Denna lycka fick han på samma sätt som afkomman, genom att sofva sig till den; ty under detta hans tillstånd skapades qvinnan honom till ena bjelp, att under vandringen genom sorgedalen hålla honom passabelt vaken. Detta tillhör menniskoslägtets urhistoria. Hvad angår påståendet, att våra moder göra oss oskickliga att sköta statens värf, så torde det tillåtas mig kasta en återblick. År en messhake, med sol på bröstet, och ett kors med årtal på ryggen, det aldra minsta klokare än en krinolin? Ar en biskopsmössa, en skorsten, ett svart Babelstorn eller en kullstjelpt båt på hufvudet bättre än vår chignon och våra små pankakshattar? Är den broderade uniformen förnftigare än våra kulörta klädningar? Aro pipskägg å la Henrik IV eller smutsröda ecgelska polisonger mindre löjliga än vår hårklädsel? Äro mänrens bandstumpar bättre än våra bandöglor ? Nej !! Det oemotständligt löjliga ligger dert, att man; just då man vill imponera genom allvar och värdighet, klutar ut sig till ett spektakel. Vi qvinnor veta åtminstone skillnaden mellan fröjd och sorg; Bruden klär sig i hvitt — enkan i svart, under det att männen i alla öden visa sig utfiffade, påhängda, broderade, tornprydda och lika ståtliga. Du manliga slägte! Dig söfver smickrets röst Hör sanningens en gång ! Tltvilas-Nyheter