hvem det är som stulit nyckela till likörskåpet af mig, och han svarade vtan tvekan: — Jsgen annen än hon, som ni misstänker. — Uopgif heones ramn, återtog jag, com väl vissto att det var Bellinda och endast ville pröfva denace yrkesbroders skicklighet. — Stjernoras förbjuda mig det, svarade han; men jag kan upplysa er om, att den sannskyldiga tjufveu för närvarande är i prestgårde:, hvarest hon talar illa om er cch säger att ri ho: egaoren till detia slott framkallat den galna iden att fria tiil urga fru... — Tyst, Ad s, tyst! utropade herr de Boia-Dorå, som kände sig rörläzen; du bör icke så der upprepa alla tokerier... — Nej, berr markis, nej! jag säger ingenting. Men för att få veta om s åmannen talat sannt, begaf jag mig åt prestgården till, och der fick jag se Bellinda sitta i ect fönster med hushållerskan, och då do varseblefvo mig, begynnte de skratta och öfvernopa mig med skymfliga ord. l Jovelin frågade, om ziguenaren hade fått gå in i slottet. — Han villo det mycket gerna, svarade Adamas; men Mercedes, som var i köket och såg honom, utan att sjolf blifva sedd, bad mig ej släppa in honom, emedan han hade fallenhet för at; olofliat tillgripa hvad han kunde komma öfver. Haz betraktade slottsporten med mycken rörelse, och då jag frågade honom om orsaken härtill, svarade han: — Jag märker att stora tilldragelser inom kort skola komma att tima i detta hus, tilldragelser, så vigtiga och så öfverraskande att jag anser för min pligt ett på förhand underrätta er husbonde derom. Låt mig tala med honom. Det går icke an; ty han är ej hemma. Jag vet det, återtog han. Han är på