LUTcL 055 Il eUlvraåallt DCevara Ireu cd: jeh h Hvarjehanda nyheter, En tusenkomstnär. En f. d. kalifornisk redaktör Jefferson Morry annonserade nyligen i en tidning, att han nästkommande afton skulle hafva den äran att gifva en vetenskaplig praktisk föreställmng. Han ville samtidigt med den högra och venstra handen nedskrifva två olika artiklar öfver ett uppgifvet ämne; likaledes ville han med venstra foten samtidigt sätta en vagga i rörelse och sjunga den deri liggande kalifornisko medborgaren till sömns med melodierna Hail Columbia och Frasers Diggers song, medan han med högra foten håller elden under on thekittel vid makt. Skulle det bland åskådarne finnas en eller annan frikostig gentleman, som har lust att se mr Morry dricka, så är han villig att tömma 36 groggar uvnder loppet af fem minuter, och derefter vill han med sim revolver på tjugo stegs afstånd fyra gånger af sex träffa esset på ett kort. Entrå 10 cents personen. I OCHnHer mm. m. (Meddelade af en samlare.) Det låter stolt.7) Det låter stolt med titlar pråla, Att äga lyckans ljufva lott. Sitt stamträid uppå taflor måla, Och njuta, men ej göra godt. Att andra öfrer axeln se, t andras ringhet le och skalkas Det låter — men när döden nalkas, Får kungen sjelf i stoftot be. Det låter stolt att vördig heta, Och tyda ordets helga röst, Att alla samiundspligter veta, Och vid en dödsbädd skänka tröst. För andra staka vägen ut, Och siga den de böra vandra. Det låter — men med alla andra De biätva få vid lifvets slut. Det låter stolt att dyrkad blifva, Och fram till ära stiga opp, Sitt namn uti matrikel skrifva, Och kallas tidehvarfvets hopp. Af band och rang och stjernor mitt Knappt kunna tro sig menska vara; Det låter — men vid dödens fara Den höge lärer kännas rätt. Det låter stolt att kunna blinka, På denna verldens skådeban ; Och glömma Gud och glömma fara. Sig in i riksaffären länka; Med svarta illgrepp komma fram, När man med folkets välfärd skämtar. Det båtar — men dödsklockan klänitar Och politiken står med skam. Det låter stolt att dyrkad blifva, Af dem som borde dyrkan få. Befalla fräckt och lagar gifva, Och öfver sina likar rå: — På sina brott att sätta firg, Med liljan törnet sammanpara, Det låter — men vid dödens fara Då kännes skräck i ben och märg. Det låter stolt att snille tiga, Och att ha vishet på sin lott. Att fleres kunskap öfverväga, Och att uppå Parnassen gått Att sina vittra tankars fart Med täcka uttryck kunna måla. Det låter — men att döden tåla, Den konsten är ej lärd så snart. Det låter stolt i sekler lefva, Och skåda flera tidehvarf, Att sig i villust jemt inväfva Och få dess följder uti arf. Att helsan ha vid hundra år. Och att som yngling kunna skryta, Det Jåter — men låt döden ryta, Och hvarje ålder modfilld står. Det liter stolt att sirad blifva, Com jordens kungars favorit. Sin själ med kungars själ inlifva 2) Af obekant författare. En del af detta poem har varit infördt i Illustrerad Tidning (den gamla). FE ge