förnämare familj än vår; men vi behöfva ej känna diva spanska förfäder för att hålla dig kär. Emellertid fortfor Mercedes att gråta. — Hvad är det då åt den stackars mohrinnan? yttrade markisen till Adamas. — Min herre, svarade han, jag förstår icke hvad hon säger herr Jovelin; men jag inser väl att hon froktar det hon ej längro får stanna qvar hos sitt barn. — Och hvem skulle förhindra henne det? Icke jag åtminstone, som bar henne att tacka för så mycken glädje ? Träd fram, goda flicka, och begär af mig hvad ni önskar, Om ni ej vill ha annat än ett hus, åkrar och ängar, hjordar och tjenare, skall intet fattas er. Allt detta skall jag ställa till ert förfogande, det lofvar jag. Den mobriska qvinnan, för hvilken Mario öfversatte dessa ord, svarade att hon ingenting annat eftersträfvade än att få arbeta för sitt uppehälle på ett ställe, der bon kunde dagligen träffa Mario. — Beviljadt! sade markisen, i det han räckte henne sina båda händer, hvilka hon öfverhöljde med kyssar; ni skall stanna i mitt hus, och om ni vill se min son en gång i hvarje timme, skall det glädja mig. Eftersom ni håller så innerligen af honom, är det nemligen min önskan att ni skall ha tillsyn om och sköta honom såsom hittills. Och nu, mina vänner, gratulera mig till den stora tröst, som mig vederfarits och som, det vet ni Jovelin, i allo öfverensstämmer med spådomen. Eärefter omfamnade han Lucilio och till och med, för första gången i sitt lif, den trogne Adamas, hvilken sedan mindes denna händelse såsom den största ära, som någonsin fallit på hans lott.