Sedan tog markisen Mario i sina armar satte honom på det midt i rummet ståends bordet, aflägsnade sig ett par steg och betrak:tade honom, såsom om han aldrig förr hade sett honom. Mario var hans arfvirge, hans son, hans största glädje på jorden, hans allt! Han mönstrade honom småleende från topp till tå, hvarvid ömhet, högmod och förnöjelse afspeglade sig i hans anlete; det var som hade han fått till skänks ena vacker tafla eller en magnifik möbel. Men som han redan kände sig vara gossens far, ville han icke förråda en fåfänga, som han derigenom möjligen skulie ha uppväckt äfven hos den lille, utan återhöll de utrop, han haie på tungan, och nöjde sig med att genom allehanda miner och ätbörder uttrycka sin förtjusning. Han3 svarta ögon lyste, då han kastade sira blickar än på Adamas, än på Lucilio, och dessa blickar sade tydligen: — Ack! En sådan präktig pojke! Hvilka ögon, hvilken växt, hvilket behagligt väsende — hvilken son! Hans två vänner delade hans glädje och Mario lät sig beskådas, utan att röja någon förlägenhet. Hans milda uppsyn tycktes uttrycka denna tanke: — Ni kunna gerna se på mig; ni skola i alla fall ej upptäcka någouting hos mig, 50m är dåligt. — Och till den gamle tycktes han säga: — Älska mig så mycket du förmår; din kärlek skall dock bli af mig på värdigt sätt besvarad. (Forts.)