Dagens Nyheter – 19 oktober 1868, sida 3

blodiga qvarlefvorna skaror uf ishafvets tilckaste innevånare, den snöhvita ismåsen, som ej hade försyn att under sitt frosseri och slagsmål med kamrater nedsudla de kuldshvita, skära driägten. Som för de zoologiska samlingarna några exemplar af denna rent arktiska fogelart behöfdes, begaf sig en af expeditionens mindre skjutkunniga medlemmar till iskanten, der han med ena skottet af dubbelbössan snart lyckades fälla en dylik. Under det han nu afvaktar de öfrigag snara och säkra återkomst, märker han långt bort på isen en punkt, gom med snabb fart närmar sig. Uppenbarligen on räf! Men hvad är nu att göra? Blott ena bösspipan laddad med småhagel och intet mera ammunition medförd lofva, i förening med räfvens supponerade skygghet, föga framgång —2ett resultat desto harmligare, som talrika åskådare från Sophias däck nyfiket afraktade hvad som komma månde. Både hoppet om framgång och tanken på en hederlig reträtt voro härigenom afskurna. Nedhukad i en liten fördjupning i isen, hinner den improviserada räfjägaren knappast räkna de få minuter, som förflyta, till dess räfven i fullt galopp hinner upp på en liten snökulle, hvarifrån jägaren hel och hållen måste visa sig för hans blickar. Ingen tid att förlora! Hållet är visserligen oförsrarligt långt, men det smakar ändå något att en gång i lifvet fått lossa ett skott på en rif, och ergo — pang! Alt ej ett hår blifvit krökt på Mickels pels, tr uppenbart. Under muntra, lifliga skutt kors och tvärs söker han att lukta sig till hvad dessa små, svarta tingestar månde vara, hvilka tundtomkring honom surrat på isbitarne. Förmodligen otillfredsställd i sina forskningar och under hopp att af sjelfra roten och upphofvet till det vidunderliga fenomenet erhålla en nöjaktig förklaring, framryckte mir Mickel i kort galopp och i rak linca mot den förblufi ä de jägaren. Der står nu denne arme martyr, orörlig som en saltstod, med sitt oladdade gevär, och stirrar på sin ogenerade kontrapart, hvilken, kommen på knappa 5 stegs afstånd, sätter sig som en hund, förmodligen för att kunna göra mera tillförlitliga observationer. Och ej nog dermed — från Sophia höras de, mest skallande hurrarop af alle man på däck, Åh, kom blott ett steg eller två närmare, allra som sötaste herr Räf, så skall jag nog med bösskolfyen betala dig för ditt impertinenta smågrin samt stoppa munnen till på de vid ett alldeles olämpligt tillfälle jublande Sophisterna! lärill visar han dock ingen synnerlig lust, utan efter en icte å töte på omkring 5 minuter, går han helt trankilt förbi sin oskadlige motståndare fram mot fartyget, utväljer Big ett läckert kö ke al ekäl-kadavret och återvänder dermed lugnt och stilla till sin fasta borgi bergen. Ännu är dock ej dramat utspeladt. In af kamraterna skyndar från fartyget, försedd med bössa samt ammunition, och snart ligga tvenne blodtörtiga kämpar så godt som möjligt dolda bakom isfältets anövallar. Tiden behöfver ej blifva det unga blod för lång, ty inom en qvart visar sig den välbekanta räf-figuren hastigt nirma sig skådeplatsen för bans förra idrotter. Den nye skytten pröfvar nu sin lycka, men en mild genius vakar öfver den bepelsade passageraren: bösspipan springer i stycken och efter en noggrann undersökning af de proiektiler, som surrat omkring honom, finner Maitre Renard förmodligen dessa utgöra en alltför hårdsmält krydda till den lockande steken, hvarföre han i största lugn och bista ordning retirerar och snart befinner sig utom skotthåll. Då aftonmåltiden redan väntade ombord och dessutom den rykande skorstenen vittnade om en stundande snar afresa, återstod för de olyckliga skyttarne ej annat än att följa räfvens exempel: att retirera. En half timma hade förflutit, kaptenen hade redan bestigit kommandobryggan och alla voro beredda att säga Brandewijnebay ett förmodligen eil, då — hast du mir gesehen — samma älbekanta punkt åter synes på isfältet med snabb fart närma sig. En qvarts uppehåll beviljas, åter begifver sig den förstnämnde skytten till iskanten — och inom den föreskrifna tidens förlopp vinder herr Mickel sina tassar i vädret, Minst så stolt som cen halfgud, kan nu den lycklige räfdödaren återvända till fartyget, denna gång mottagen ej af bånande jubelrop, utan af skyldrande kamrater, och grafölet drickes med lust och gamman. Se der en liten jagthistoria, som åtminstone eger det företrädet framför många andra, att vara fullt öfverensstämmande med verkligheten — en abnormitet hos en jägarehistoria, som endast kan förklaras derigenom, att alltför talrika ögonvittnen förhindra en ganska frestande och måhända ej obehöflig utstoffering af densamma. För öfrigt anser jag mig härmed för hrr Göteborgare hafva presenerat en snart blifvande bekant,ty, om jag ej tager fel, kommer hjelten ) (jag vet ej, om han skall benämnas den tragisko eller komiske) i detta drama att. i: en snar framtid anhålla om fritt husrum på Göteborgs museum. ?) Förstå mig rätt— jag menar naturligtris. räfven, hvilcen utan gensägelse spelat största rolen i pjesen och deröre. med skäl kar aneos som den egentlige hjelten.