Dagens Nyheter – 19 oktober 1868, sida 3

han hade något följe på sina resor. Som sagdt jag förlorade hoppet om att återfinna honom; men jag har likväl aldrig förtviflat om att för! eller sednare erfara hans öde och att kunna hämnas honom, ifall Han blifvit försåtliger mördad. Under det att detta samtal fördes mellar markisen och Adamas, hade Mario, på hvilken man icke gaf akt, smugit sig bakom Bois-Dorå: ländstol. Han lyssnade oeh betraktade uppmärksam hrefvet, som den gamle mannen höll i sina händer. Han kunde, såsom vi redan sagt, mycket väl läsa innan, till och med handskrift; men han ett var rof för den största oro; han fruktade nemligen att misstaga sig och att ännu en gång bli anklagad för att tala i fåvitsko. Andtligen ansåg han sig nästan säker på sin sak; detvar icke allenast handstilon, som öfvertygade honom, utan ännan mera brefvets uttryckssätt dch omständigheternas egendomlighet. Han utropade derför: — Vänta! Intagen a: beslutsamhet och glädje, kröp han fram fån sitt gömställe och lemnade rummet, utan att den i sina tenkar försjunkns markison fästado någon uppmärksamhet vid honom. Mario viesta redan hvar mäster Jovelins kammare var belägen; der träffade han sin mor, hvilken ej velat framtaga de föremål, som hon med så stor misstänksamhet och omsorg gömde. Lucilio hade i lika bög grad som markisen ölverraskats af den omständigheten att detta dato, som i barnets minne blifvit inprägladt a! herr Avjorrant, så noga sammanföll med det af den lilla ziguenerskan uppgifoa. Han trodde visst icke på något trolleri; mon då han likaledas med förvåning hört Pilen uttala Marios namn, fraktade han att markisen var föremål för något bedrägeri. (Forts.)