—— -——D—f.e——V Revy af tidningarne. Aftonbladets ledande artikel förliden lördag handlade om kyrkomötets beslut att regeringen må anbefalla skarpskyttebefälhafvarne att tillse, det skarpskytteöfningar ej måtte anställas å sönoch helgedagar å tid då allmän gudstjenst hålles, samt att, om kårerna då äro samlade, gudstjenst af dem jemväl bör förrättas. -— Aftonbladet fäster ganska riktigt uppmärksamheten uppå att regeringen svårligen kan utfärda någon förordning i berörda syfte, emedan den skulle utgöra en ändring i det kontrakt, som är afslutadt mellan regeringsmakten å ena sidan och skarpskytteföreningarne å den andra genom kungl. kungörelsen af den 8 mars 1861. Det är, säger Aftonbladet, på de i kungörelsen angifna vilkor, som föreningarne underkastat sig de i densamma uppställda bestämmelser, till hvilka hörer — bland andra — den, att de skola lyda under en af kongl. maj:t förordnad öfverbefilhafvare. Ett bland de vigtigaste bland nämnda vilkor är, att föreningarne skola ega att ordna sina inre angelägenheter efter egen frivillig öfverenskommelse, och till dem har städse räknats bestämmandet af öfningarnes antal och omfattning samt tiden för deras utförande. Detta hörer alldeles oskiljaktigt till naturen af föreningarnes frivillighet. Nu skulle man likväl, genom ett förfogande, så beskaffadt som kyrkomötet begärt, icke obetydligt ingripa i denna föreningarnes sjelfbestiimningsrätt, i det man ville anbefalla dem något, som de skulle under sin sammanvaro iakttaga. Vi vilja ingalunda bestrida, stt regeringen kan ega samma rätt att tilligga en sådan föreskrift till de redan i kung. af 1861 uppställda, som hon bade att ursprungligen stipulera antagandet af dessa såsom vilkor för att föreningarne skulle utgöra en del af nationalförsvaret; men hvad vi tillåta oss betona, det är, att dermed göres en rubbning i det aftal, sBom måste anses träffadt med föreningarne, då de bildat sig på grund af 1861 års kungörelse, och hvilket hittills tryggat ett af intet missförstånd grundadt förhållande mellan regeringsmakten och den frivilliga folkbeväpningen. Göteborgs-Posten har i onsdags börjat undfägna sina läsare med en af dess bekanta Stockholms-korrespondents vanliga ragouter på hvad som händt, icke händt, händer, skall hända eller icke skall hända. Dessa korrespondenser intaga samma plats i vår tids dagbladslitteratur, som förr Ställningar och Förhållanden, men de äro rikhaltigare på innehåll och qvickhet; defalla aldrig in i le genre ennuyeuz, hvilket stundom hände Crusenstolpe. Korrespondenten börjar med ett litet loftal öfver kyrkomötet, af hvilket han väntar sig åtminstone fem komitter och — nöjd som han är med allt hvad som göres af alla slags officiella vederbörande — är han äfven belåten med att komiter komma till stånd: ty huru mycket man än ogillar att komiter nedsättas, så äro dock de utredningar, som komitterna åstadkomma, ganska behöfliga och anlitas ganska flitigt, äfven om de förslag som komitterna uppgöra, icke alltid blifva antagna. Detta är lika sannt som snusförnuftigt. Sedan talar han om unionskomitåens förslag till ny föreningsakt mellan Sverige och Norge, och förmenar att det icke skall blifva antaget. Men äfven deröfver tröstar han sig, emedan antagandet af denna statshandling icke är pressant och icke heller af några vigtigare yttre omständigheter på