Dagens Nyheter – 17 oktober 1868, sida 2

— Ja, ja, så är det, Adamas, det måste var så! Ena smula misstroende... se der straffe för min ungdoms förvillelser! Men jag ska nu veta på allt sätt visa uppriktigheten af mi kärlek... Hör du, nu knackar man på dörre igen! — Hural! utbrast Adamas i allvarsam oc sträng ton till Mario, då denne i detsamm gläntade på dörren, är du åter här, rustibas Sade jag icke åt dig att du skulla vänta? — Jag bar väntat, svarade Mario, hvilke röst, äfven zär han uppträdde såsom putsm kare, hade sitt vanliga milda och smekand uttryck. Ni befallde mig: gå och kom igen Jag har varit i andra ändan af korridorer och se nu är jag här igen! — Pojken är lustig! sade markisen. L honom komma in... God dag, min lille vä dan lugnt och stilla med Fleurial. Jag h vigtiga saker att tala om med herr Adamas. Hör du, Adamas, i öfvermorgon kommer v slotts blifvande herrskarinna hit och helsar mig. Vi få icke glömma detta; en middag. för fjorton personer på sin höjd måste va arrangerad. — Skall ske, herr markis; önskar ni att j genast uppkallar mästerkocken? — Nej, jag tycker icke om att sjelf medde föreskrifter angåendo mat, och huru snygga der köksmenniskorna än må hålla sig, lukta ändå alltid kök... Hjelp mig att... — Hvad är det här för en knoif? ropade li ligt Mario, hvilken herr de Bois-Dorå höll me lan sina krän och lät gräfva i sina fickor. — Låt bli den der, sade markisen, i dethb sökte återtaga Laurianes gåfva. Git mig de min lille vän. Barn få icke röra vid såda farliga saker. Den är hva3zs, ser du. Får j den då?