Dagens Nyheter – 17 oktober 1868, sida 2

DE RASKA HERRARNE AF BOIS-DORE, Historisk roman af GEORGE SAND. (Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) (Forts. fr. föreg. n:r ) XXI. Medan ziguenaren flydde norrut, begåfvo sig markisen, dAlvimar och Lucilio tillbaka till slottet Briantes. Bois-Dor6 längtada att få gifva sia trogne Adama3 del af det svar, han erhållit å sitt frieri, och som han för sin del ansåg ingalunda ogynnsamt. Ehuru ban trodd3a sig böra genom en eller anvan suck af oro eller otålighet gifva sin kärlek tillkänna, hade han cgeniligen icgenting emot det sjuåriga dröjsmålet; ty det var ändå ett vigtigt steg att träda i äktenskap. DAlvimar var vid bögst dåligt hamör, icke allenast med anledning af de förutsägelser, som uppretat och oroat honom, utan även af den orsaken att fru de Beavre tagit ett så kallt farväl af honom, under det hon deremot räckt sina båda små händer åt -markisen, lofvande att komma och helsa på honom ett par dagar sednare. — Skulle det vara möjligt, tänkto han, att hon låtit dåra sig af denne gubbes guld, och att jag blifva slagen ur brädet af en sjutioårig rival? Han hade god lust att fråga och att gäckas med den gamle. Men han kuade ej inleda ett samtal med Bois-Dor avgående detta änne. Markisen var nemligen inneriigt glad och visade sig derför äonu arligare och mera förekommande mot sin gäst än e.jusl.