Dagens Nyheter – 16 oktober 1868, sida 3

skas öron, utom Pilens; ty slätten var öde och ofantligt vidsträckt. — Mario! Merio! stammade hon, gråtande. Jag vill träffa Mario! Usling! mördare! du lofvade mig att jag skulle få se Mario, hvilken alltid brukade ge mig mat och leka med mig, samt hans mor, som hindrade att man slog. mig. Mercedes! Mario! Om ni ville komma och hemta mig! Om ni ville döda denne man, som plågar mig! Han gör mig ondt på alla vis; han slår, han skakar mig, och han låter mig dö af hunger! Fördömd vare han! Jag tillönskar alla eländiga skurkar en blodig död! Må de bli gisslade, brända på bål, steglade och sedan kastade i den eviga elden!... (Forts.) En teaterstyrelse, som icke tycker om klackörer. Instendenten för Berlins båda kungl. teatrar, baron von Hiilsen, har i teatrarnes foycer låtit uppsätta ett anslag med anhållan att innehafvare af fribiljetter ville afhålla sig från att applådera och öfverlemna detta bestyr till den betalande delen af publiken. Hiäromdagen hade någon spefiågel tagit ett sådant anslag och hingt det på dörren till den loge, der polispresidenten har sin plats. Ilvarför Hkkistor äro så dyra. Tam Neil är snickare i Edinburg och ett original i sin sort. Han tillfrågades en dag af ett frunti mer, för hvilket han hade något arbete om hinder, hvarför snickare alltid taga så glupskt betaldt för likkistor. Tam såg mycket hemlighetsfull ut och lofvade att mot en godtgörelse af en sup hesvara frågan. Sedan supen var inmundigad, upplyste Tam: Jo, sir frun, det är just derför, att vi få dem aldrig tillbaka för att lagas.