Dagens Nyheter – 16 oktober 1868, sida 3

från. spanjoren, hvilkens illvilliga afsigter han geromskådat. Den lilla Pilar deremot lät icke störa sig. Hon samlsde ihop guldoch silfvermynten, hvilka hade gjort tjenst såsom panter; och när turen kom till VAlvimars kiselsten, kastade bon den på honom med ena min af det djupaste förakt. Han blef häröfrer så förtörnad, att han kanske skulle ha gjort åt henne detsamma som åt vargungen, om han änvu haft i sin ego det vapen, hvaraf han några timmar förut så hastigt och med så mycken skicklighet begagnat sig. Men då ban ofrivilligt förde sin hand till bältet, för att fatta dolken, erinrade han sig, att han icke längre hade den i behåll; och Lauriane, zom gaf akt på honom, gladdes inom sig öfver att ha afväpnat honor. Hans ögon mötte hennes, och han skyndade sig att småle; derefter försökte han tala om något annat ämne, och herr de Bois-Dor6 bad Lucilio spela ett stycke, för att utplåna det ledsamma intrycket af detta äfventyr, under det att Pilen, bärande sin stora korg på hufvudet och sina trollapparater under ena armen samt ledande med den andra sin olyckskamrat, den lilla sibyllan, hvilken ännu skälfdo i alla lemmar, skyndsamt drog sina färde. — Nu får du lof att gifva mig något att äta, sade Pilar, då de kommit ut på den öppna slätten. — Nej, dertill bar du arbetat för illa. — Jag är hungrig. — Så mycket bättre! — Jag är mycket hungrig; jag orkar ej gå. — I buren då med dig! Han lade henne i korgen mot hennes vilja och bar henne, dervid halfspringande utefter landsvägen. Ljudet af den olyckliga varelsens ångestrop bortdog i fjerran och nådde icke någon menni.