sig att höra dessa spådomar, som han lät påskina att han föraktade. Han beslöt derför att endast fälla mer eller mindre betydelselösa yttranden, såsom han alltid gjorde, då han råkade ut för personer, hvilka voro benägna för att taga anstöt af hans profetior. Han hoppades, att dAlvimar skulle draga sig tillbaka. I sådan händelse skulle han nemligen komma i tillfälle att undfägna de andra med gynsamma spådomar, hvarför man skulle randligen betala honom; ty sedan tre dagar hade han uppehållit sig i grannskapet, smugit omkring öfverallt, lyssnat vid dörrarne och låtsat icke förstå franska språket, för att sålunda narra folk att i hans närvaro tala oförbehållsamt. Härigenom hade han fått reda på ganska mycket, och hvad dAlvimar angick, hade han om honom erfarit något, som den unge mannen gerna skulle ha sett begrafvet i glömskans elf. Men lugnad af hans oskadliga förutsägelser, brydde sig dAlvimar icke om att lemna sällskapet; ingen fann något nöje uti hvad Pilen hade att förkunna; den fintlige konstnären gjorde fiasco, efter att ha användt både tid och möda, för att på förhand försäkra sig om en god recett. Man stod just i begrepp att låta honom gå, då han sade: — Adle herrar, jag är icke någon trollkarl; jag svär det vid den bild at min skyddspatron, som jag bär på mitt bröst; jag förnekar på det bestämdaste att jag står i något förbund med djefvulen. Jag sysselsätter mig endast med den af de kyrkliga myndigheterna tillåtna magien; men... — Jaså, har du inte försvurit dig åt f—n; då kan du gå för hin i våld! sade herr de Beuvre skrattande; du tråkar ut oss!