En rik prestgårdsmamsell och en kusk! Quel horreur i det aristokratiska England. cEttanm går! I ett hus vid vestra Hamnkanalen i Göteborg har funnits en papegoja, som i långa tider varit mycket språksam af sig. Sedan pålningsarbetena vid kajanläggningen börjats, förstummades papegojan plötsligt, började hänga hufvu des och se helt fundersam ut. Man kunde ej inse orsaken härtill, och gissade slutligen att fogeln blifvit skrämd af de vid pålningen sysselsatte arbetarnes ständiga sång med den enformiga texten Ettan går o. 8 Y. Man gissade hit, man gissade dit, men kom ej till något resultat; gojan var och förblef tyst. En vacker morgon löstes dock gåtan. Den långa fundersamheten hado endast varit en i hög grad spänd uppmärksamhet, som nu bar frukt, 1 det gojan med ljudelig och skorrande ton började sjunga: Ettan går, sjung hoppfallerallera! Lifvet i hafvet, Två välkända engelska naturforskare, d:r Carpenter och professor Thomson från Belfast äro för närvarande ute på en expedition, 1,000 famnar och mera vester om Färdarna. Genom denna expedition är meningen få utrönt, huruvida lefvande varelser finnas i hafvets djupaste delar. Afl. professor Edvard Forbes påstod, att trycket på större djup är för stort för att något lif der ekulle kunna förefinnas — att det icke är tillräckligt ljust dernere — och att vattnet innehöll för litet luft. Biddar Blåskärgg, Offenbachs olyckliga hjelte, gör för närvarande ett ofantligt uppseende i Newyork på Niblos teater. I Paris har utkommit 25:te bandet af Napoleon I:s bref. Det innehåller följande sällsamma bref till hans maka, kejsarinnan Marie Louise: Min fru) och goda vän! — Jag har erhållit brefvet, hvari Ni underrättar mig om, att Ni till sängs emottagit erkekansleren; det ir min vilja, att Ni under inga omstindigheter och under ingen förevändning emottager någon, när Ni ligger till sängs. Detta är först tillåtet, då man öfverskridit tretiotalet. Napoleon. Hirurgiens triumf. Någon frågade en kirurg, som hade en mycket grälsjak hustru, hvad han skulle anse för sin vetenskaps största triumf. Ått taga bort käften på en grälande qvinna, blef svaret. Skandal-skrifveriet för hundra år sedan. I sednaste häftet af tidskriften Revue des cours lUtteraires förekommer en intressant afbandling af Alfred Rambaud om den hemliga diplomatien under Ludvig XV:s regering. Deri anföres ur chevalier dEons memoirer en berättelse om en hemlig beskickning, som konungen uppdrog åt Beaumarchais (författaren af Figaros bröllop): Vid denna tid fanns i London en fransk flykting, ryktbar smädare, redaktör af den pansrade tidningen, som förtjenade sitt uppehälle på att författa smutsfyllda pamfletter angående framstående personer och att hota med att gifva ut dessa skrifter, om man icke köpte dem af honom. Denne fribytare gjorde sig sålunda ganska goda inkomster på skrämda samvetens bekostnad. Imellanåt inhöstade han också en rik skörd af oqväden och stryk. Grefven af Lauraguais tvang honom att sjelf låta införa tre gångeri Londons tidvingar ett erkännande att han var lögnare, bedragare och bakdantare. — Då han erbjöd åt Ulon att göra ett sådant der inköp, svarade denne med att hota att skära öronen af honom eller låta skarprättaren göra det. En annan skref till honom: Herr narr, ni begär af mig femtio louisdorer för att icke offentliggöra vissa anekdoter angående mig; om ni vill betala mig hundra, skall jag sjelf förse er med mycket kuriösare och mindre bekanta anekdoter, som ni kan öka er samling med. Jag afvaktar ert svar. Konung Ludvig XV förfor icke på samma sätt, utan när han fick veta att denne skandalskrifvare hade hopsatt de nedrigaste beskyllningar mot madame Dubarry (konungens favorit) skickade han till honom Beaumarchais, som köpte af honom hela upplagan för en ofantlig summa. För att icke inviga bela London i autodafeen, hyrde Beaumarchais ute på landet en kalkugn att bränna exemplaren uti; och sålunda blef den heder, som madame Dubarry ännu egde qvar, räddad, säger tEon. Höstvisa 1868. Värre sommar har jag aldrig sett Än i år — jag svär det —, Ty man drunknar ju i bara svett. Rakt åt fanders bir det, Och om rätt det vore, Jag på stunden fore Upp till norra poln med Nordensköld. Solen brinner ju rent af besatt Hela dan i ända, f) Den franska artigheten är så stor, att inom alla klasser mannen sällan tilltalar sin hustru, utan att kalla: henne madame och vous (ni). Fäder och mödrar nyttja till sina söner och döttrar tilltalsorden monsieur och mademoiselle. sig att höra dessa spådomar, som han lät påskina att han föraktade. Han beslöt derför att endast fälla mer eller sm FE TF em agg So MR HA