de Beuvre, som sjelf var den starkaste tviflaren. — Som ni behagar, svarade Bois-Dor; men jag kan ej hjelpa det. Jag har varit vittne till verkligen öfverraskande saker! Tio gånger har hvad man spått mig gått i fullbordan. — Hur kan ri vilja påstå, inföll PAlvimar, att en okunnig tok, som denne pojke i sjelfva verket är, förmår genomskåda den slöja, hvilken betäcker framtiden; denna är ju uppenbar endast för Gud. — Jag tror blott, svarade markisen, att han kan begagna sig af siffrorna, som för honom äro såsom bokstäfver, hvilka en uti sjelfva talen inneboende slump sammanfogar till ord och satser. De Beuvre skrattade åt markisen och befallde spåmannen att säga allt. DAlvimar skulle helst ha önskat, att en sådan befallning ej gifvits; ty hans misstro var endast låtsad; han hyste verkligen den öfvertygelsen, att djetvulen mångenstädes har sin hand med i spelet, och lofvade sig sjelf att anbefalla Pilen i herr Poulains åtanka; denne skulle säkerligen icke underlåta att vid lämpligt tillfälle laga att den vantrogno blefve steglad och å båle bränd. Men mot sin vilja brann han af otålighet att få lära känna sitt öde, hvartill dessutom kom, att han inför fru de Beuvre gerna ville gälla för en stark ande. Innan Pilen efterkom herr de Beuvres befallning att tala, gjorde han inom sig allvarsamma betraktelser. Han misstrodde spanjoren. Kan visste, att han ej riskerade något, då han uppträdde inför personer utan religiös tro och religiöst intresse; ty sådana brukade ej anklaga spåmän och trolikarlar; men han hade en alltför skarp blick, för att icke inse, det dAlvimar, då han sökte taga tillbaka sin pant, velat undandraga