— Nåväl, sade Pilen fräckt, ni vilja höra satans tal; med sådant skall jag nog traktera er, men ni få skylla er sjelfva för följderna! Det är ej jag, som sjelfmant framkommit dermed; jag tvår mina händer! Derefter lutade har sig öfver en korg, som han medfört, och i hvilken man förmodade att han gömt några trollapparater celler något besynnerligt djur. Ur denna korg upptog han en liten flicka, omkring åtta eller tio år gammal, som var så späd och liten, att hon tycktes ej ha hunnit öfver sitt fjerde eller femte år. Dertill kom att hon var svart, ful och hade ett oordnadt här; hon var en riktig liten hexa, helt och hållet rödklädd. Då han tog henne i sing armar, började hon gifva honom den ena örfilen efter den andra, draga honom i håret och med sina långa naglar sönderklösa hans ansigte. Man trodde straxt att detta ursinniga motstånd, så att säga, hörde till pjesen; men man begynte tvifla härom, då man såg stora bloddroppar rinna utför Pilens näsa. an aftorkade blodet med handen. — Det är ingenting, sade han. Prinsessan sof i korgen och hon är alltid vresig, då hon blir väckt. Derefter tillade han på spanska, talande sakta till den lilla: — Var lugn; i afton skall åu få dansa. Flickan satte sig på stenen Sinai, kröp ihop som en apa och kastade omkring sig blickar, liknande en vildkatts. I hennes matta, fula drag stodo att läsa lidande, vrede, sorg och hat; hon var förskräcklig att skåda. (Forts.)