Dagens Nyheter – 15 oktober 1868, sida 2

Händelserna i Spanien. En tysk resande, som vid underrättelsen om revolutionens utbrott genast begef sig å väg öfver Pyrenceerna till Madrid, berättar åtskilligt intressant, som han sett och hört under färden. — Han for på samma bantåg som marskalkinnan Serrano. Serrano hade före revolutionens utbrott skickat sin fru till Biarritz inom franska gränsen, för att hafva henne i säkerhet; sedan hans företag lyckats, for han från Madrid till Villadar för att möta henne, då hon ej längre behöfde i utlandet lefva i ovissbet om hans öde. Serranos yttre, säger brefskritvaren, är på intet sätt framstående. Ian går långt på 40-talet (i sjelfva verket är det på 60-talet; han måtte således bära sina år med heder); han är medelstor till växten, ansigtet snarare fult än vackert; ban bär kort hvitt pipskägg och är klädd i mycket tarfliga civila kläder. På en gränsstation hade beskrifvaren mött ett extratåg, fullproppadt med flyende anhärgare af drottning Isabella: de foro till Pariz: med koffertar och lårar, fulla af deras dyrbarheter och annan lösegendom. Sex eller sju vagnar innehöllo prester och munkar; de syntes bleka och tysta, men resignerade vid förjagandet ur deras feta prebenden och kloster; de skulle nu söka skydd hos sina lyckligare medbröder i Parie. Passagerarne på det mötande tåget helsade dem med utropen: Lefve folkfribeten! Bort med Bourbonerna! Bort med munkarae! — Man tyckes i landet icke vara en enda smula mindre uppretad mot prestoch kloster-väldet, än mot den tjocka drottning Isabellas. Det fanns knappt någon passagerare på hela bantåget, som icke anförde hånfulla och försmädliga historier eller infall om kyrkans män. Lika outtömligt var de spanska reskamraternas förråd af anekdoter om den tjocka, råa Bourbonskan (på spanska Borbone, men hon kallades vanligen Borrone, som betyder Skamfläck) Isabella. Det mesta af hvad man sade om henne var 3å grott, att det icke kan upprepas i tryck, och knappt muntligen ). Man sparade icke heller älskaren Marfori; somliga sade att han var en förfallen tenor från kurgliga operan, andra att han hade varit uppassare hos en gardeslöjtnant. Slutligen dref man gäck med den kärlekssjuka drottningens nästan idiotiska höga gemål, hvars alla moraliska och intellektuela förmögenheter lära vara koncentrerade i metande.