Läuvriane berättade, huru hon förbehållit sig att först om sju år afgifva sitt svar. Sedan herr de Beuvre skrattat, så att han kunnat spränga sönder bältet, som han hade om lifvet, bad honom hans dotter väl bevara den hemlighet; bon anförtrott honom. Han hade till en början svårt för att fatta orsaken till sin dotters grannlagenhet i detta afseende. Han bade sjelf haft mycket roligt åt markisens uppträdande, och han tyckte, att denne mycket väl förtjenade att man gjorde narr af honom. — Nej, min far, svarade honom Launriano, derigenom skulla man endast tillskynda hovpom smärta, men intet vidare. Han är ej mera vid den ålder, då man låter sina fel rättas och kan ötvervinna sina svagheter. Jag inser således ej hvad vi skulle vinna genom att bedröfva och plåga en i öfrigt så förträfflig man, när det står i vår makt att invagga bonom i hans ljufva drömmar. Tro mig, min far, om någonsin en qvinna har rätt att kokettera, så är det inför sådana der gubbar; och man gör till och med, efter min-tanke, en god gerning, om man låter, dem ostördt hängifva sig åt sina förhoppningar. Var säker om, att ifall jag en dag skulla säga markisen, det jag fattst tycke för en annan, komme han att trösta sig mycket lätt; hVaremot han utan tvifvel skulle ha blifvit illa sjuk, om jag helt tvärt svarat bonom, att jag ej kan dela..hans. känslor. Jag snser att sjelfva afslaget ej skulle ha smärtat honom så djupt, som icke dessmera den påminnelse om hans höga ålder, hvilken ett nekande svar på hans anhållan skulle ha ioneburit. Och en sådan påminnelse ville jag icke skoningslöst framkasta. Lauriane utöfvade mycket inflytande på sin far. Hon förmådde honom att dölja hvad han visste -om markisens frieri; och oaktadt all gin