Dagens Nyheter – 13 oktober 1868, sida 3

Lucilio, som många gårger sett det af Raphael målade porträttet i Rom, intogs af häpnad öfver denna likhet och gaf genom åtskilliga tecken sin öfverraskning tillkänna. — Men hvad gör ni, min herre? ropade den unga damen, helt uppskakad, till den triumferande spanjoren; ni måste tro att ni befinner er i hjertat af någon skog, och att ni kan behaga mig genom att för mina fötter nedlägga detta djurs hufvud. Men jag har likväl uppfödt det och mina händer smekte det nyss. Hu! min herre, ni tycks icke veta hvad hytsning vill säga, och med denna blodiga knif i handen ser ni snarare ut som en slagtare än såsom en ädling! Lauriane var förtörnad; hon kände numera endast motvilja för främlingen. Denne tycktes plötsligen vakna ur en dröm; han ursäktade sig med att säga det vargen velat bita honom, att sådana djur icke borde finnas i ett hus, och att han derför gladdes öfver att ha räddat frun från en olycka, som lika lätt kunnat hända henne sjelf som honom. — Ni har då blifvit anfallen? återtog hon, dervid seende på Lucilio, som gjorde en jakande åtbörd. Ahl! han har bitit er! tillade hon; men jag ser icke, hvar ni är sårad? Och som WAlvimar var fullkomligt oskadd, intogs hon af förtrytelse öfver att finna hos en man så mycken räädsla för en vargunge, som ännu åtminstone icke kunde anses synnerligen farlig. Hon uttalade temligen öppet hvad hon tänkte. — Ordet räddsla är ej väl valdt, min fru, genmälde dAlvimar ursinnig; jag trodde ej att den beskyllningen skuile kastas mot mig, då jag ännu har i min hand det försvarsvapen, hvarmed jag dödat djuret. — Jaså, ni är också stolt öfver att ha tagit lifvet af detta stackars kreatur! En liten gosse