Dagens Nyheter – 13 oktober 1868, sida 2

tyckte hon på samma gång, att ett andeväsende hviskade i henne3 öron de till melodierna hörande orden, och dessa ord lydde sålunda: Se der klara solen, som lyser på himlen, och det rinnande vattnet, hvars rörliga yta alfspeglar dess eld! Se de vackra träden, hvilkas mörka färg afsticker mot ängarnes guld, och ängarne sjelfva, de der blifvit leenie såsom på våren, sedan hösten öfver dem strött sina rosor, och svanen, som så behagfull simmar vid dina fötter, och flyttfoglarne, som der borta genomfara de skimrande molnen! Allt detta sjunger jag om för dig: ungdom, oskuid, tro, vänskap, lycka. Lyssna icke till den främmande rösten, som du ej förstår. Den är ljuflig, men också bedräglig. Den skulle undanskymma solen öfver ditt bufvud, låta vattnet nedanför dina fötter bortdunsta, ängarnes blommor förtorka och foglarnes vingar afslitas; den skulle omgifva dig med skuggan, kölden, fruktan, döden; och för evigt skulle källan till den gudomliga harmoni, du nu hör, utsina. Lauriane såg icko mera VAlvimar. Hon hade försjuskit i ljufva drömmar och såg ingen anpan än Lucilio. Ilennes tanke fördes tillbaka till flydda tider, hon erinrade sig Charlotte dAlbret och sade till sig sjelf: — Nej, nej, jag skall aldrig lyssna till demonens röst. — Vän, yttrade hor, då hon steg upp sedan spelmannen slutat traktera sitt instrument, du har beredt mig mycket nöje, och jag tackar dig. Jag har intet att erbjuda dig, som kan vara en värdig belöning för de vackra tankar, som du så väl förstår frammana; derför ber jag dig mottaga denna blombukett, hvilken synes mig vara en bild af din blygsamhet. Hon hade vägrat MAlvimar dessa blommor,