Dagens Nyheter – 13 oktober 1868, sida 2

DE RASKA HERRARNE AF BOIS-DORE, Ilistorisk roman af GEORGE SAND. t(Öfversättning af PEHR EDVIN STENPRIUP) Aror. fr. föreg. nia) Lucilio var den ende som icke tänkt på att, dagen till ära, anlägga en finare drägt än vanligt. Han hade ingen förhoppning att göra sig bemärkt, och det var icke en gång hans önskan att man skulle fästa någon uppmärksamhet vid hans yttre person; ty han visste väl att den hemlighetsfulla dragningskraft, som förefinnes själar emellan, var det enda, hvarpå han kunde förtrösta. Också nalkades han idegranen utan någoa falsk grannlagenhet eller blygnet; och förlitande sig på det sanna och sköna, han genom toner hade att säga, begynnte han spela till Alvimars stora förtret och harm. Lauriane blef också straxt ledsen öfrer detta afbrott, något som hon förebrådde sig sjelf, när hon. i spelmannens vackra drag låste hans afsigt att glädja och behaga henne. — Jag vet icke, tänkte hona, hvarför detta ansigto tyckes mig tala så tydligi om en scnn hängifvenhet och ett rent samvete, under det att någonting helt annat röjer sig hoz3 den andre. Annu en gång betraktade hon dAlvimar, som nu var förtörnad, butter, tvär och högdragen; och hon käsde en iskyla genomila sina lommar, hon erfor en viss räddsla, och hon kunde icke säga, om det var sig sjeli eller honom hos fruktade. Antingen hona nu lät hänföra sig af musiken eller henae3 själ i alla fall för tillföllet var exalterad, nogaf, då hon hörde Lucilios toner,