Dagens Nyheter – 12 oktober 1868, sida 3

Lauriane var tyvärr mottaglig för berömmets gift. Hon kände endast föga unga kavaliereri vanliga sätt att skicka sig och språka, när de ha en vacker flicka, som de vilja behaga, framför sig, och hon kunde ej skilja lögnen från sanningen; men till all lycka för henne, hade hennes hjerta ännu ej erfarit behofvet af att älska; och hon var mycket mera barna än hon såg ut för att vara. DAlvimars hyperboliska tal behagade henne emellertid särdeles, och han3 artigheter kommo henne gång efter annan att utbrista i hjertligt skratt, till följd hvaraf han till sist blef bragt ur fattningen. Han märkte att hans fraser ej gjorde åsyftad verkan, och försökto derför tala om kärlek på ett mera naturligt och öppet sätt. Kanske han skulle ha vannit sitt mål, kanske han skulle ha grumlat denna rena själ, så vida: ej Lucilio plötsligev kommit, likasom skickad af Försynen, och med sin säckpipas milda toner afbrutit det farliga samtalet. Han hade icke velat följa med herr de BoizDorå, emedan han vissta att man skulle låta honom äta i samma rum som betjeningen, och att han så!edes icko förrän klockan to!f skulle få se Lauriane. Den unga enkan var lika litet som hennes far okunnig om Brunos lärjunges sorgliga historia; men man följde vid Motte-Senvilly herr de Bois-Dor6s exempel d. v. s. man behandlade honom såsom en simpel spelman af fruktan för att kompromettera honom. Härunder visade man honom likväl, när det utan fara gick an, all den aktning han förtjenade. (Forts.)