AA SS SVR NENS PREV ILandibruksafdelning. Professor Arrhenius har till det sednaste äftet af Landtbruks-akademiens tidskrift smnat en uppsats angående Renlafven såom boskapsfoder. Denna uppsats redogör uliständigt för bemälda lafs stora värde ör boskapens utfodriog under missväxtår, amt antyder, huru Försynen anvisat oss lenna den yttersta nordens vigtizaste tolerväxt till hjelp i nöd-åren, Huru densamma vör till dessa sparas, så att vi då må ega illgång till densamma, hvilket förfarande är så mycket nödvändigare att iakttaga, som denna laf-art återväxer högst långsamt och först efter tolf till femton år åter kan skördas från den mark, den berghäll eller klippa, hvarifrån den först hemtats. Oklokt — säger förf:in — handlar sålunda hvar och en landtmwan, som insamlar och försäljer, eller låter andra plundra sig på denna mycket värderika foderväxt. Det pris, hvartill renlafven afyttras till bränvinsbränning; svarar ingalunda mot denna växts värde till boskapsfoder; och till bränvinsbränning borde enligt förf:ns framställning — renlafven endast begagnas i de norra orterna, der den förekommer i så stora massor af flera qvadratmils vidd, att genom dess användande på detta sätt dess utrotning der icke må befaras, hvilket deremot blir händelsen i mellersta och södra delarna af landet, om lafven begagnas till bränvinsbränning: tv här förekommer den i mindre massor, hvilka med hänseende till den långsamma återväxten snarligen skola blifva uttömda, om de användas till annat än nödfoder under missväxtåren. Särskildt förtjent af uppmärksamhet är förf:ns framställning om skadan för skogs-vegetationen, ifall marken blottas från det lafoch mosstäcke, som af naturen är bestämdt att uppsamla och bevara fukti heten för trädrötterna samt att efterhand bilda den mylla, hvaraf skogsmarkerna fruktbargöras. Tranmböri Amerika. I Köpenhamns Tidskrift for Havevasen läses följande: Som ett exempel på hvilka ofantliga dimensioner odlingen af en enda växt kan antaga och hur starkt en sådan kultur kan tillväxa, när förbrukningen fordrar det, kan den under de sista åren utbredda odlingen i östra Förenta Staterna af det amerikanska tranbiäret (Oxycoccos macrocarpus dec.) med skäl anföras. Ända till för 10 å 15 år sedan lät man, liksom hos oss, nöja sig med de vildväxande bären, hvilka plockades i mossar och kärr för att användas till sylt och tranbärsgelt. Men efter hand som förbrukningen häraf tilltog blefvo i flera stater, helst i närheten af kusten, der sommartemperaturen ir mycket högre, men vinterkölden långt stringare, tusentals tunnland jord använda till odling af denna växt, som i medeltal skall gifva 30 tunnor bär pr tunnland, hvilka bir på Newyorks och Bostons marknader betalas med 40—60 rdr svenskt pr tunna, alltså en vinst af 12—1,800 rdr pr tunnland jord. Hvad som icke utgår och förbrukas i Amerika, sindes antingen som friska bir eller som sylt till England, der dessa bär iro lika mycket värderade som i Amerika och hvarest man förut i stället förskref krösen från Norge, Sverige eller Ryssland. Detta efter anförda tidskrift, och vi kunna tillägga att dessa bär, som äfven omtalas af Unonius i hans minnen från Amerka om en oundviklig föda för vesterns nybyggare, likna till växten våra tranbir, men äro mycket större och hafva till smak och utseende mera likhet med våra krösen (lingon) samt användas på lika sätt som de. Försök vore att göra om icke dessa bir ifven skulle kunna trifvas på våra mossodlingar och sålunda löna sig att odlas i sydliga delen af vårt land. I motsatt fall kan denna Amerikas storartade tranbärsodling likvil gifva oss en vink om att vi på lika sätt kanske med fördel kunna odla vår inhemska krögenvixt, hvars bär lro en nordens fattigmansföda, men hvilka i vilda tillståndet ofta slå fel, i följd af mindre gynnsam viderlek, hvarjemte de äfven mer och mer ingkränkas genom hedmarkernas odling och svedjande, utan att man tänkt på att å dessa marker odla en vixt, hvilken der har sin naturliga och ritta lats och som odlad kunde gifva flerdubblad afkastning emot i vilda tillståndet. (Kalmar.)