Dagens Nyheter – 10 oktober 1868, sida 2

BINSSKANAA HE DE RASKA HERRARNE AF BOIS-DORE, Ilistorisk roöm2mrm af GEORGE SAND. (Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) (Forts. fr. föreg, n:r) XVII Medan markisen och Adamas utbytte dessa reflexioner, hade den mohriska qvinnan beredt sig att sjunga, och Lucilio infann sig nu, för att höra på bvad som skulle komma att exeqveras. Markisen tyckte mycket om hennes föredrag, och han bad Lacilio, som var hemma i notskrifsingskonsten, uppteckna melodierna. Lucilio å sin sida pris:de ännu mera de stycker, hon utförde; ban menade att de voro egendomliga, autika och af utomordentlig skönhet. Mercede3 sjörg allt bättre, i dea mån man sålunda epomuctrade hinne. Och hvad Mario beträffsr, ackompsgacrado han henne särdeles väl. För öfrigt var han så vacker, der han stod med sia autarr, sin oskyldiga min, sin halföppna mua och sitt rika hår, som 1 elföll i lockar ötver hans axlar, att man icke kunde I bli trött på att betrakta honem. Hans drägt, som bestod af en grof hvit skjorta, korta byxor at brunt ylletyg, ett rödt bälte om lifvet eamt I gråa ullstrumpor, hade den förtjensten att låta hans vackra växt falla i ögonen. Med en förtjusning, som ej kan besksifvas, mottog han alla lek aker, som man uppletade åt honom: på vindens, och markisen såg med stor belåtenhet, huu han, sedan hen benrdrat alla de:s3a märkvärdigheter, ordvade dem i ett hörn med en viss vördnad. Förhå! andet var, att dessa saker icke länge