En aktad författare har sändt oss följande skrifvelse, som fullkomligt öfverensstämme! med Red:s åsigter: Vid omnämnandet af kyrkomötets upplös: ning har redaktionen, utan att för egen del uttala något omdöme angående konungens vägran att emottaga mötets första tillämnade uppvaktning, likväl genom att omtala, det några ) skulle ha betraktat denna vägran såsom ett bevis att kungen icke tycker om att sköta sina regentpligter, möjligen gifvit en och annan läsare den föreställning att en dylik försummelse här kunde vara begången. Det är emot en sådan uppfattning insändaren anhåller att få på det allvarligaste reservera sig. Om en regent vägrar att emottaga och besvara deputationer eller petitioner, som afse frambärandet af önskningar eller besvär i allmänna angelägenheter, då är man, efter ins:s tanka, berättigad att betrakta detta såsom en pligtförsummelse; men omöjligen kan en monark anses skyldig att lemna företräde åt alla möjliga korporationer eller personer, som endast af inställsamt fjesk och för att göra sig behagliga i hans ögon, springa upp och begära att få uppvakta. Detta osmakliga kryperi är en sjukdom, som icke vanhedrade äldre generationer i Sverige, utan först under de sednare decennierna här vunnit burskap, och detta till den grad, att knappt någon komitå eller någon annan samling af förtroendemän kan här komma tillsammans, utan att någon fjeskig person, som vill göra sig grön eller få ett band af denna eller annan färg i knapphålet, träder upp med hemställan om uppvaktning hos kungen eller, om denne ej är hemma, hos någon annan medlem af den kungl. familjen. Naturligtvis önska dervid nio tiondedelar af de närvarande förslagsmakaren dit der pepparen växer, men fruktande för spioneri och sqvaller, tiga de alla som goda barn; och så löper en uppvaktning af stapeln, hvaraf alla hafva besvär och tidsförlust, men ingen hvarken gagn eller nöje. Anstår fortsättandet af dylika upptåg en tid, så allvarlig som vår? Mig synes att kyrkomötets ledamöter fullt väl förtjenade den lexa de erhöllo, och att man bör uppriktigt och tacksamt hålla konungen räkning derför, att han på ett så tydligt sätt, att det icke borde kunna missförstås, visat, det han anser ett offentligt uppdrag kunna och böra skötas utan att inledas och. afslutas med ett betydelselöst och ingalunda tidsenligt fjesk. Xx. ) Af mötets presterliga medlemmar. — D. N.