Dagens Nyheter – 9 oktober 1868, sida 3

han föll på ryggen, svärjande så mycket han förmååde. — Och deri gjorde pi rätt, herr markis! ntropade Adamas med hänförelie — De andra, fortfor Bois-Dorg, hade icke väntat sig att en sådan glop som jag skuile våga någorting dylikt midt ibland dem, som voro gamla vana siridsmän och beväpnade ända till tänderaa. Och de utbrusto helt ofrivilligt i skratt. Häraf begagnade jag mig till att passera dem med pilens hastigaet. Men när deras förvåning gåvt öfver och de hunnit besinna sig skickade de efter mig åtskilliga tyska kulor, sådana som då för tiden kallades monsieurs plommon, derföre att tyskarne voro i mosiears, koaungens; broders, tjenst och stredo mot erkedrotutningens: trupper. Stumpen ville att jag ej skulle träffas af vågon kala, och tack vare mitt präktiga sto Brandine, som förde mig hem, nian att minska farter, oaktadt vägarse voro mycket gropiga, kom jag helskinnad undan. Stor var min lilie bror3 glädje, när han såg mig upptaga ur korgen allt hvad jag sålunda skaffat honom. — Mina snälld gosse, sade jag till honom, i det jag räckto honom en liten fästning, det var lyckligt att jag hade dessa murar bakom mig på bemvägen; ty annara hade det kunnat hända att vi aldrig fått återse hvarandra. Sanna förhållandet är också, skall jag säga dig, Adamas, att om man öppnade den här hunden, skulle man utan tvifvel finna en eller annan kula inuti honom, så att om icke fästningen skyddade mig, är det åtminstone säkert att djurer tjonade föstvingen till skydd. oc OM så är, herr markis, vill jag väl förvara dessa saker elior uppfösta dem såsom troföer i någon sf slottets salar. — Neoj, Adamas, gör ieke det; man skulle då drifva gäck med oss. Se, tu kommer den vackre gossen; det är så godt att vi gifva honom