nödvändiat rida förbi Couarde, öfver bron å Aigurande-vägen. Det var der jag helt plötsligen befann mig midt framför en skara tyska ryttare — till avtalet tio eller tolf — som tycktes styra kosan åt staden till. Det var inga marodörer; men do hade med sig en af de illvilligaste partigäugare på donna tid, on herre, hvilkens far eller farbror var befälhafvare å stora tornet i Bourge: och kallades kapten Macabre. Denne unge herre, som på sin höjd hunnit min ålder, men hvilken icke destomindre redan var mycket gammal i det onda, följde gerna med alla stråtröfvare, som kunde bereda honom någon vinning. Jag hade en gång förut sammanträffat med horom, så att han kände mig; och han vissto väl att jeg, som stridt i kalviristernas leder, icke kunde blifva behandlad såsom fiende af dessa tyskar. Men då han fåg min packning, intogs ban af begär att plundra mig och trodde sig kunna göra detta, derigenom att han tog på sig en högdragen min och befallde mig stiga af hästen samt lemna denna och packningen åt hans folk, som han för tillfället uppgaf vara hertigens af Alentour ryttare. Som dessa icke kunde ett ord franska och Macabres son gjorde tjenst såsom tolk, skulle det ha gagnat fill intet att börja dagtinga. Jag visste med hvem jag hada att göra, jag visste att iag — sedan jag stigit af min bäst och låtit mig beröfvas allt bvad i2g hade med mig — skulle blifvit illa slagen och kowske ihjälskjuten; ty så brukade marodörer i allmänhet behandla sina offer. Jag baslöt derför riskera allt för att, i fall lyckan komme mig till hjelp, vinna allt. Jag gaf Macabre, zom emellertid svingat sig ur sadeln och kom emot mig, för att, om så behöfdes, med våld draga mig ned till marken, en väldig park i magen, med den påföljd att