Dagens Nyheter – 9 oktober 1868, sida 2

barnasköterskan. Att en sådan skalle fionas, förutsatte jag, fastär barnen pu voro fallt utbildade män, såsom jag sjelf, och deltogo i ortens alla fejder. Jag blef verkligen insläppt; ty en sköterska fanns. För henne redogjorde jag för mitt ärende, men hon mottog mig ingalunda på ett välvilligt sätt. tHon visste nemligen satt jag redaa deltagit i det isbemska kriget och dervid stått på de af honne afskydda kalvinisternas sida samt att jag af samma orsak ej var omtyckt af min egen far. Men penningarne blidkade henne; hon -begaf sig upp till ett rum, som var belä. get i öfversta våningen, och der lemnade hon mig hvad som var mivst skadadt af de saker, gossarne, sedan de blifrit stora, lemnat efter sig i barnkammaren. 4Ea stund sednare steg jag till häst och red mina färdd. Bakom ryggen hade jag då er stor korg, hvari lågo en trähäst, en hund, sex kanoner, ea kärra m. m. Korgen var betäckt med ett tygstycka och så hög att den nådde mina axlar, då jag satt i sadeln. När jag leranat Sarzays borggård, hörde jag betjenterna, som stodo här och der vid öppna fönster och betraktadas mig, högljudt skratta, och eu bland dem ropade till en annan: — Han är ett stort barn, ipgenting annat. Vore alla kättare, som vi vilja besegra, honom lika, skulle striden snart vara afgjord. Några hade god Inst att afiossa en gevärssalva efter mig; men jag slapp undan med förskräckelsen. Jag geporrade min häst, och det bar afi hastig fart. Emellertid gick allt en stund lyckligt och väl; jag färdades hemåt på en omväg, för att icko behöfva med den packoing, jag hade bakom mig, passera staden Chåtre. Mon jag måste