Dagens Nyheter – 8 oktober 1868, sida 3

vi kände icke till vägarne och gingo ofta vilse, hvarigenom vi naturligtvis blefvo uppehållna. Det var då vi påträffade det der lustiga folket, som kallade sig för egyptier och som sade att vi skulle få följa med dem till Poitou, om vi dugde till någonting. Min mor sjunger mycket bra arabiska visor, och jag spelar hjelpligt nog zittra. Jag skall spela för er så mycket ni vilja. De der menniskorna voro emellertid ganska hyggliga mot oss; ibland dem fanns en liten mohrisk flicka som hette Pilar, hvilken jag tyckte särdeles om, och en gosse, som var något större än jag och fransman; denne kallade sig Pilen, och han roade mig mycket genom att göra allehanda grimaser och tala om roliga berättelser. Men de voro när stan allesammans tjulfvar; och min mor faun det högst bedröfligt att de icke alls ville arbeta utan endast smörja kråset. Derför sade hon också hvarenda dag till mig: Vi måste skilja os3 från de här menniskorna, ty de äro dåliga. Det var i går vi öfvergåfvo dem, ty... — Ty? sade markisen. — Det skall måhända min mor säga er framdeles, när hon bedt Gud upplysa henne om sanningen. — Sedan vi nu fått veta allt detta, sade markisen, i det han steg upp vill jag att denna qviona och detta barn skola blifva väl bemötta och vårdade i mitt slott, till dess de sjelfva fina sig befogade att underrätta mig om, på hvad sätt jag kan vara dem nyttig. Men sade du icke, min trogne Adamas, att Mercedes hade ett bref till herr de Sully? o— Ja, ja utropade Mario. Så står det på herr Anjorrants bref. — Nå, då är ju saken lätt hjelpt. Jag är ministerns tillgifne tjonare och åtager mig att