Dagens Nyheter – 8 oktober 1868, sida 3

Då markisen återkommit från sin vanliga promenad, under hvilken han vänligt-samtalat med dem bland sina underhafvande, som han mött, och gjort sig underrättad om, hur det stod till med de sjuka, samt lofvat skicka dem något att styrka sig med, lät han kaila Adamas. — Hvad skall jag ge den der snälle pojkbytingen? sade han åt honom. Han borde få en för hans ålder passande leksak, men någon sådan finns icke här i huset. Ack, min vän, nu äro vi här tre, som börja bli gamla ungkarlar: mäster Jovelin, jag och du! — Jag har också tänkt på någonting, käre husbonde, sade Adamas. — På hvad då, min gamle tjenare? På ctt giftermål? . — Noj, min gode husbonde: då det aldrig varit er smak, så är det ej heller min; me jag bar fannit en leksak åt gossen. . — Nå, så gå genast efter den. — Här är den! sade Adamas och gick efter föremålet, som låg uti fönstersmygen. När jag såg barnet nära att förgås af lust att ega Fleurial, hvilken jag visste att ni ej kunde gifva honom, så erinrade jag mig ha sett flera leksaker på vinden, hvilka man alldeles glömt bort, och bland dessa en hund af blår, com maskarne änuu icke ätit upp, och som liknar Fleurial, förutom att han är betäckt af ett svart fårskinn och ej mera har någon Svans. — Och tusen andra olikheter tillkomma, som göra att han allsicke liknar Fleurial. Men hvar har du fått tag i denna leksak, Adamas? — På vinden, käre herre. , (Forts.)