Dagens Nyheter – 8 oktober 1868, sida 2

vi genast gagna henne, om hon blott upplyser 033 om barnets familjeramn. — Jag känner icke detta namn, svarade mobrinnan. — Hvarför lemnade ni då era berg? I hvilken förhoppning gaf ni er ut i verlden? — Säg dem, yttrade Mercedes till Mario på arabiska, hvad de vilja veta, men förtig hvad de äunu böra sväfva i okunnighet om. XVI. Förtjust öfver att få tala, tog Mario blygsamt och med ett naturligt behag till ordet. — Vi voro, sade han, mycket lyckliga derborta; der funnos grottor, vattenfall, höga berg och lummiga träd; allt var der mycket större än här, och vattuet brusade häftigare. Min mor vaktade kor, spann och färgade ull samt tillverkade deraf starka ylletyger. Se bara på min hvita mössa med dess röda kulle! Sådana tyger begagna vi. Men också jag arbetade. Jag gjorde korgar; jag är hemmastadd i den konster, må ni tro. Komrmer jag blott tillbaka hit rågoogåog och blir adelsman, så skall ni få se! Jag skall göra alla korgar, som behölvas i huset. Hvarje dag undervisades jag i två timmar af herr kyrkoherden Avjorrant, och derunder lärde jag mig läsa och tala spanska. Hen bannade mig aldrig och var jemnt belåten med mig. Aldrig kan man väl träffa en ädlare menniska! Han tyckte så mycket om mig, att min mor ibland blef svartsjuk. Hon sade till mig: — Hör på, jag vill slå vad om att du älskar denne prestman högre än mig. Men jag svarade henne: — Nej, jag tycker lika mycket om er båda två, och hela mitt hjerta tillhör er. Min kär