Dagens Nyheter – 7 oktober 1868, sida 3

ländningar och afskydde i synnerhet mohrer. Det ser, tyvärr, ut som skulle vi, stackare, vara hatade öfverallt; ty man har sagt mig att våra trosförvandter i Afrika ingalunda mottagit de mobrer, hvilka kommit dit, såsom sina bröder, utan att de i stället behandlat dem som fiender och låtit dem bära ett träldomsok, tyngre än det spanska. Huru skulle jag väl kunna följa deras råd att hemlighålla min härkomst? Jag var dertill alldeles för litet hemmastadd i spanjorernas språk. Emellertid var folket till en början vänligt mot mig; jag fick ganska mycket allmosor; men så ofta en spanjor passerade, sade han till bönderna: — Ni ha der en mohrisk qvinna bland er. Och genast blef jag förjagad. Sålunda drefa jag småningom från dal till dal, från by till by. En dag befann jag mig på en stor landsväg, som ledde till Pau, efter hvad jag sedan fått veta; och det var der himlen förde i min väg en qvinna, som var ännu olyckligare än jag. Denna qvinna var moder till det barn, som ni bär ser och som blifvit mitt... — Fortsätt, sade markisen. Men Mercedes förblef dock ännu en stund tyst och tankfall. Hon sade slutligen, i det hon vände sig till Lucilio: — Jag kan icke förtälja barnets anhörigas historia, om icke för er ensam... ty ni har ju räddat hans lif och ni synes mig vara en ergel på jorden. Om jag får stanna qvar här några dagar och jag ej ser någon fara för Mario, svär jag att säga er allt; men jag är rädd för spanjoren och jag såg nyss denne gamle herre trycka hans hand, sedan han förebrått konom hans hårdbet mot o33s. Jag har sett på deras ögon och förstått allt: de stackars slafvarno kunna ej begära eller hoppas