rebusen aftecknade sig genast uti hvitt på den rodnande huden: — Men, återtog hon, i det hon strök öpp Marios rika och mjuka bår, du kan betrakta denna unga panna. Vore den bränmärkt såsom min, skulle spåret ännu kunna med lätthet sköpjas. Denne gossa är döpt af en prest, som tillbör din religion; barnet är uppfostradt i sina fäders tro och bar lärt sig deras språk. Under det hon talade öfversatte Lucilio på papperet hennes ord, och markisen lästo alltefter som han skref. — Bed henne att kon förtäljer sin historia, sade han till den stumme; säg henne att vi hysa deitagande för hennes olyckor och att vi taga henne under vårt beskydd. Det var icke nödvändigt att Lucilio upptecknade dessa Bois-Dor63 ord, ty Mario talade lika väl arabiska, franska och spanska. Han öfversatte derföre undan för undan, med en märkvärdig trohet, markisens ord för sin fostermoder. Vi skola nu fortsätta samtalet mellan dessa fyra personer, såsom om de kunnat uttrycka sig på samma språk och såsom hade Lucilio, snabb som han var i fråga om att skrifva, haft lika lätt som de andra för att uttala sina tankar. (Forts.) or nr rn Å i — Ingen varelse på jorden kan le, mer än menniskan. Ett ansigte,. som icke kan le, liknar en knopp som icke kan slå ut, utan förtorkar på stjelken. Skratt är dag och allvar är natt och ett leende är den ljusning, som förmildrar öfvergången mellan båda. j