Dagens Nyheter – 6 oktober 1868, sida 2

— Visst inte! inföll märkisen; han är ett litet lejon, som ej rädes för någonting. Han skrattade lika godt, sedan han kommit i vattnet som derförinnan, och han inser mycket väl att vi ej äro farliga. Mario syntes mycket väl förstå dessoö ord; ty hans älskliga öga svarade ja, under det att moderns intelligenta, men skygga blick stannade på dAlvimar och tycktes, hvad bonom avgick, säga motsatson. — Hör på nu, yttrade den gode herr Sylvain, i det han åter tog gossen mellan sina knän, låt os3 bli goda vänner. Jag tycker om barn, och i synverhet tycker jag om den här pysen. Säg mig, mäster Jovelin, ser.han inte ärlig ut, och tränger ej en blick, sådan som denna, er till hjertat? Men under allt detta ligger någonting, och jag vil ha reda på förhållandet. Hör på, min gusstig herre, om du säger mig sanningon, så skall du få... Hvad vill du ha? Lydande sio ålders naiva häftighet, kastade sig barnet öfver Fleurial, den lilla vackra, hvita hunden, som under nella tiden legat på en kudde bredvid markisen. Mario tycktes ha beslatat säga allt för att bli egare till detta djur; men en ny blick fråa Mcrcedes hejdads honom, och han lemnade hunden, skakande på hufvadet, till teccen att ban ingenting ville ha. Hittills hade tAlvimar ej yttrat ett ord. Under bönen efter uppträdet vid kanalen bade han i minoet genomgått sitt lifs alla hävdelser; men bland dem bado hau ej funnit en enda, som kunde anse: vara på ett eller annat sätt föranledd af en qvinva och ett barn i den belägenbet, hvaruti desså befunso sig. Hans sionesrörelse hade sålunda endast fråmkallata af inbillning, och han ångrade att han icke genast bekämpat densamma samt tog nu sitt förnuft tillfånga.