Dagens Nyheter – 5 oktober 1868, sida 3

Upproret i Spanien. Om de senaste tilldragelserna vid spanska f. d. drottningens hof i San Sebastian meddela tidningarne en mängd tragikomiska historier. Konseljpresidenten general Concha, (densamme, som år 1841 gjorde ett försök att, i spetsen för en afdelning soldater, bortföra den då ll-åriga Isabella, då man påstod, att hon hölls fången af Espartero) skall upprepade gånger hafva uppmanat drottningen att komma till Madrid, men ensam, d. v. s. icke åtföljd af hennes nuvarande favorit, den vackre öfverste Marforio, som derjemte är palats-intendent och ceremonimästare vid hofvet. Isabella afslog med harm uppmapirgen att resa ensam, d. v. s. utan Martorio. Befolkningen i de norra provinserna skall också hafva tagit illa upp, att konung Francisco de Assizi (Isabellas kusin och man) under upproret höll sig fullkomligt stilla i San Sebastian, i stället för att följa den unga grefve Girgentis exempel att ställa sig i spetsen för ett regemente. Francisco de Assizi har alltid spelat en mycket passiv rol; det var derför en oberättigad förmodan, att han nu plötsligen skulle gripa till svärdet och uppträda såsom hjelte. I ett bref från San Sebastian till en Wiener-tidniog skrifves: Drottningens man, Don Francisco, uppträder här på ett sätt, som väcker föreargelse. Han röker, metar och roar sig, men bryr sig icke det ringaste om de oroande rapporter, hvilka hvarje ögonblick ankomma från alla håll. Den fromma systern Patrocinio, som anrars brukat vara i drottningens grannskap och utöfvat stort inflytande på henne, lärer nu icke vistas vid hofvet; deremot har drottningens biktfar, fader Claret, icke ett ögonblick lemnat henne. Times för den 29 september meddelar två långa korrespondenser från Madrid af den 24 och 25 september, hvilka icke innehålla faktiska nyheter, men deremot äro af intresse med hänseende till de allmänna förhållandena i Spanien. Korrespondenter skrifver, bland annat: Vare sig att regeriogen eller detrevolutionära partiet segrar, är det klart, att den segrande icke skall komma att dansa på rosor. Spaniens ekonomiska och sociala ställning är högst bedröflig. I slutet af förra året var på många orter dyr tid rådande; i år har den ihärdiga torkan haft total missväxt till följd. Befolkningen skall inom några veckor se sig hotad af en allmän hungersnöd. Personer, hvilka noga känna förhållandena i Spanien, försäkra mig, att landet, som genom odling och under lyckosamma år skulle kunna förse halfva Europa med säd, nästa år skall se sig nödsakadt att införa säd för minst 180 millioner rdr. I Madrid och öfverallt i landet hvimlar det af tiggare. Generalerna hatva icke något annat mål för ögonen än sina partiiotressen, och de äro dessutom icke i stånd att afhjelpa det onda. Då Concha den 18 september öfvertog regeringen, fann han skattkammaren tom. Han kunde icke ens för några få dagar utbetala lönerna till trupperna och embetsmännen. Skatterna från landsorten utebli, statsförvaltningen är oredlig och bristfällig, trupperna illa utrustade 0. s. v. Under sådana omständigheter låter det nästan löjligt, då i ett telegram af den 29 september berättades, att marskalk Concha hade hotat att indraga solden för 27 regementen, derför att de hade anslutit sig till upproret. En af pretendenterna till den spanska tronen, Don Carlos, har icke varit sen att söka begagra konjunkturerna. Ett telegram från Salzburg meddelar, att han, åtföljd af en stor svit, med ett iltåg från Salzburg öfver Mänchen begifvit sig till södra Frankrike, för att i närheten af spanska gränsen afvakta revolutionens utgång. Hvad hertigen af Montpensier angår, så syneg han hittills hafva hållit slg utanför allt deltagande i insurrektionen, och man tror, på de flesta håll, att han äfven för framtiden skall handla så, för att icke indraga den portugisiska regeringeu, hvars gästvänskap han åtvjutit, i förvecklingarne. Angående den hållning, som hertigen af Montpensier intager till den nuvaravde ställningen i Spanien, meddelar den franska Gaulois följande: En person, som spelat en politisk roll under Ludvig Filip och sedan underhållit de intima förhållandena till prinsarse af huset Orleans, begaf sig till Biarritz, för att begära en audiens hos kejsaren, som han genast erböll. Den nämnde personen har till kejsaren yttrat följande: Sirel Jag har icke erhållit någon mission till denna framställning, utan gör det helt och hållet af mig sjelf. Jag önskar nemligen att meddela eder, att — efter hvad jag med full visshet känner — hertigen af Montpensier (hvilken utgång händelserna i Spanien än må få) aldrig skall tillåta prinsessan, hans gemål, att öfvertaga kronan efter drottning Isabella. Prinsen inser fulikomligt, huru nödvändigt det är för Spanien att lefva i erdrägt med Frankrike, och han döljer icke för sig, att hans personliga ställning skulle kunna framkalla stora förlägenheter. För intet pris skulle han vilja öfvertaga ansvaret för de händelser, som skulle kunna framgå utaf hertiginnans ai Montpensier uppstigning på spanska tronen. Hans besluti detta afseende är så fast, att e. maj:t kan anse denna min förklaring som hertigens och hertiginnans af Montpensier formliga afsägelse från denna tron. Kejsaren lärer hafva yttrat, det han hyste den största aktning för hertigens karakter och hertiginnans dygder; att likväl hvarje politik hade sina nödvändigheter, samt att han vore lycklig att erfara, det hertigen så klokt afrådt sin gemål från hvarje tanke på att blifva regentinna i Spanien. Enligt en korrespondent till Times gåi Paris