Dagens Nyheter – 5 oktober 1868, sida 2

frukosten begitvit sig till en gammal sal i slottet, som Adamas gaf rang, heder och värdighet af audienssal — understundom kallade han den rättvisans sal — och den gamle trotjenaren dit infört såväl den mohriska qvinnan som hennes barn, yttrade markisen genast efter ett ögonblicks högtidlig tystnad: — Ju mer jag betraktar denne pojkbyting, desto mera öfvertygas jag om att han icke är en egyptier, ej heller en mohr, men väl en spanjor af äkta race; och kanhända till och med att franskt blod flyter i hans ådror. Man behöfde just icke ha någon siareblick för att göra denna upptäckt; emellertid lyssnade Adamas med stor förundran och vördnad till sin herres ord. Emedan han var den som presenterat de öfvergifna, fick han vara närvarande under audiensen, till hvilken äfven VAlvimar och Lucilio af markisen blifvit inbjudnå. — Men se, fortfor Bois-Dor, intagen af en naiv tillfredsställelse öfver sin skarpsinnighet; hans ansigte är visserligen brändt af solen, men icke mera än våra bönders vid skördetiden; hans hal: är hvit som snö, och hvilka fötter och händer sedan — så små att en slaf eller ett aårbetshjon väl aldrig haft maken. Se så, min lille pys, var nu ej blyg, utan svara mig, eftersom jag hört att du förstår franska: hvad heter du? — Mario, genmälde gossen frimodigt. — Mario? Det är ju ett italienskt namn! — Det vet jag icke. — Hvarifrån är du? — Ifrån Frankrike, tror jag. — Hvar är du född? — Det minns jag inte. . — Det tror jag nog, sade markisen skrattande; men fråga din mor. (Forts.) —